“Jag vill bara meddela att en orkan rör sig från Mexikanska golfen över Florida. Den slår nog mot Georgia imorgon eller på fredag… Jag vill inte skrämma er. Var försiktig bara. Må Gud välsigna och beskydda oss alla!”
Mejlet dimper ner i min inkorg strax innan vår avfärd mot Atlanta. Avsändaren är Sue Morrison, ansvarig för allt som rör gästfrihet på Koinonia Farm i sydvästra Georgia. Hon har rätt om orkanen. Den lägger Atlantas gator under vatten. Telefonen stöter regelbundet ut illröda varningar. Budskapet: stanna inne, res ingenstans. Så där sitter vi på hotellrummet: två föräldrar till tre mycket jetlaggade barn och ser på när vattnet stiger.
Koinonia Farm dök upp på min radar som så mycket annat för femtontalet år sen – genom en finmaskig väv av bloggar. Jag hade länge varit intresserad av kristna kommuniteter, att med aktivisten Shane Claibornes uttryck leva tillsammans som ”vanliga radikaler”. Allt som oftast var exemplen som lyftes upp urbana, och jag hade då mer en dragning åt ett lantligt liv. Koinonia Farm verkade passa mig som handen i handsken. Den låg kvar i mitt medvetande länge. Vi försökte åka dit en gång tidigare, Sofia och jag, på den tiden då vi bara hade ett barn. Så kom pandemin. Nu har det hunnit bli oktober 2024 och resan ska till sist bli verklighet.
Kommuniteten grundades redan 1942 – den ledande visionären var den sydstatsbaptistiske predikanten Clarence Jordan. Målet var att skapa en odlingslott för Guds rike. Jordan hade en djup övertygelse om att Nya testamentet kallar kristna till gemenskap – på grekiska koinonia. Men koinonia är inte bara kyrkkaffe och en vag känsla av samhörighet. Koinonia tar sig materiella uttryck, det är att ”Alla de många… var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt” (Apg 4:32). Gemenskap på Koinonia Farm var detta: egendomsgemenskap som andlig gemenskap. I den amerikanska djupa södern innebar koinonia också att demonstrativt strunta i allt det som bryter ner gemenskap – rasism och segregation är här de tydligaste exemplen på det som separerar folk från varandra. Utmaningen mot segregationen började diskret, i lika lön för lika arbete på farmen och att måltider intogs tillsammans med de svarta som anställdes under högsäsongen. Men redan detta var nog för att få möta mordhot från Ku Klux Klan. Det allt tydligare ställningstagandet för integration ledde snart till svåra konfrontationer. Efter att Högsta domstolens ställningstagande för integration av skolor genom Brown v. Board of Education 1954 blev situationen akut. De chockade segregationisterna i Sumter County, där Koinonia Farm var beläget, sökte efter en syndabock. Koinonia med sin kommunistiska anstrykning och integrationism passade, återigen, som handen i handsken. Mer av ett årtionde av ekonomisk bojkott iscensattes mot kommuniteten: ingen i ”socknen” eller de omkringliggande ”socknarna” fick köpa av eller sälja till farmen. Detta tillsammans med att ett stundtals intensivt våld riktades mot farmen – fruktträd höggs ner, försäljningsstånd sprängdes, maskingevär tömdes mot bostadshus – gjorde att gemenskapen sakta täljdes ner till en liten kärna. Men denna kärna bestod, och efter framgångar och motgångar finns Koinonia Farm ännu kvar.
Vi är strandade i Atlanta. Vi har avbokat vår hyrbil. Orkanen Helene har dragit upp över den amerikanska södern men, som det visar sig, precis vikt undan för Koinonia Farm. Hundratals människor förlorar livet när vindarna drar upp över North Carolina och ännu fler förlorar sina hem innan orkanen till slut avtar i styrka. På Koinonia drar man sitt strå till stacken; kommuniteten tar emot människor som förlorat sina hem. De bor en tid avgiftsfritt på farmen. De tropiska stormarna kommer bli fler allteftersom klimatnödläget accelererar, något som många är sammanbitet medvetna om på farmen.
Atlanta drabbas inte särskilt hårt, vattnet sjunker snabbt undan. Men hyrbilarna är slut, det finns ingen att tillgå någonstans. Och här visar sig något av vad koinonia egentligen innebär – utan att klaga dyker Jim upp och hämtar min familj, för att köra dem den tre timmar långa vägen mot Sumter County. Det är ett mönster som kommer upprepas. Vi har lånat kommunitetens finaste bil för att åka till Savannah, men väl där kärvar växellådan. Utan att klaga eller med så mycket som en vag anklagelse i blicken åker Michael de tre timmarna österut för att hjälpa oss ur bilsituationen. På Koinonia ger man ”åt alla, efter behov”. När vi i lång jeremiad beklagar vad vi ställt till med svarar Sue med att vi inte ska tänka på det: ”Detta är vad gemenskap är till för”.
Introvert generositet
Den första helgen på farmen är lite märklig. Under helgerna lägger sig en kompakt stiltje över den pekanträdsskuggade farmen, inte mycket händer. För en jetlaggad familj som önskar sällskap är situationen inte optimal. Vi känner oss utlämnade till att ensamma ströva under det heta Georigasolen. Det visar sig att stiltjen har en grundorsak i de nio personer som utgör stommen, medlemmarna, i Koinonia. De tänker nämligen i hög grad på sig själva som introverta. Det verkar vara denna tanke som man projicerat även på oss under denna första helg. Den som förväntar sig ett gränslöst och hippiedoftande umgänge á la filmen Jesus Revolution riskerar att bli besviken. Det som däremot präglar gemenskapen är generositet. Det är en plats där den gemensamma bönen har en given plats, där Bergspredikans ideal hålls högt. Men det innebär inte att en ateist skulle stängas ute. En av de besökande arbetarna är buddist som annars jobbar med administration på kloster i Thích Nhất Hạnhs anda. Han hjälper till med att leda den ukulelebaserade lovsången, vilket inte verkar vara ett problem.
Arbetet på farmen går i maklig men bestämd takt. Ekonomin på Koinonia kretsar kring pekannötter: vi väger pekannötschoklad och förseglar den i påsar, vi plockar grenar från pekannötslundarna och slänger på traktorns flak, vi förbereder inför skörden. Gemenskapen har överlevt på pekannötens grund. Den ekonomiska bojkotten ledde till att man övergick till nötförsäljning via postorder – man marknadsförde sig med sloganen ”help us ship the nuts out of Georiga” – att överleva på att hålla boskap och konventionell odling gick inte längre. Det är nötterna som hållit liv i gemenskapen.
Detta är inte farmens storhetstid, dess spännande storslagna historia ligger både som en uppmuntran och ett ok på den lilla gruppen. Stora delar av lundarna ligger i träda, övergången till ekologisk odling har gjort att man endast kunnat använda en av trädansamlingarna, de andra är för angripna av mögel.
Under 1970- och 80-talen var farmen överfull av människor. Då byggdes hundratals hus i hela Sumter County. Tillsammans med den afroamerikanska befolkningen vill gemenskapen möjliggöra befrielse från de undermåliga skjul som många svarta fortfarande var förvisade till. Husen byggdes utan att någon ränta togs ut och med volontär arbetskraft. Det enda som en nyinflyttad förväntades göra var att hjälpa till vid bygget av nästa bostad. Principen gav med tiden upphov till Habitat for Humanity som efter liknande principer bygger hus utöver hela världen.
När 1990-talet kom övergick Koinonia till att bli ett socialt företag. Mycket av den gamla gemenskapsandan försvann från platsen, tanken på ekonomisk gemenskapen upphörde och var och en blev anställd i företaget. Person på person från det gamla gardet lämnade obemärkt gemenskapen. Kvar blev skulderna, som visade sig till stor del härröra från en direktors omfattande förskingring. Mer än hälften av gemenskapens land måste säljas av. Frågorna hopade sig: vad ska hända nu? Ska Koinonia Farm bli ett sorts förhärligat Bed ’n Breakfast? Ska de lägga ner? Eller ska de återta den ursprungliga visionen? Koinonia valde den sistnämnda vägen och en plågsam rösande av den gamla vägen sker efter millennieskiftet, ett arbete som inleds utan något institutionellt minne om hur man gör för att faktiskt leva i gemenskap.
Och det är här vi möter Koinonia vid vårt besök: de försöker fortsatt lista ut hur man lever som egendomsgemenskap, som bönegemenskap och arbetsgemenskap, med ett storslaget arv av kamp och seger hängande över sig. Introverta människor äter pekannötsglass och ber tillsammans, tar emot gäster och kör långa vägar för att hjälpa med strulande bilar.
Jordnötsglass och deportation
Den första oktober är det Jimmy Carters hundrade födelsedag och staden Plains som ligger några kilometer från Koinonia firar. Plains är inte mycket till stad, den består mest av lagerlokaler för den prunkande jordnötsindustrin och några små turistiga affärer. Här finns också den baptistkyrka där Carter under många år var söndagsskollärare. Jimmy Carter var from, evangelikal, men relativt progressiv politiskt sett – och han är också väl förankrad i den lokala myllan som jordnötsfarmare. Hans hemstad firar honom med pompa och ståt, mängder äter Plains berömda jordnötsglass på den skuggade trottoaren. Jag och barnen gör det även vi, små droppar av jordnötsglass bildar ett mönster på Esras byxor och en pressfotograf tar bild på oss. Trots Plains stolthet över att vara hem till landets 39:de president (1977–1981) pryds många gräsmattor med kampanjskyltar för Trump och en lätt hotfull önskan om att ta tillbaka Amerika. Butiken bredvid jordnötsglass-haket säljer t-shirtar där Trump gör sin ikoniska stridspose just efter att han blivit skjuten i örat. ”Han kämpar för oss” är undertexten.
Koinonia tar hand om odlingarna på den gård där Jimmy Carters växte upp. Den är numera nationalpark med vakter i bredbrättade hattar. Jag får själv vara med och plantera grönkål i långa rader på gården där allt är bevarat i 30-talsstil. Koinonia har en varm relation till Carter, som allmänt anses vara den bästa, eller åtminstone mest moraliska, president som USA haft. Carter benådade alla de som flytt sina inkallelseorder till Vietnamkriget, men hans presidentskap präglades även av gisslankris med Iran samt energikrisen. Tiden efter Carters runda i Vita huset ägnade han sig främst till att medla i internationella konflikter och arbeta för mänskliga rättigheter, något som han belönades med Nobels fredspris för 2002. Koinonias relation till Jimmy Carter är varm, och Jimmy Carters relation till Koinonia var likaledes varm. Han kallade Koinonia för ”en fyrbåk för rasmässig integration”. Han skrev även en introduktion till Clarence Jordans unika nytestamentliga översättning, Cotton Patch Gospel, som transponerar evangeliet till de amerikanska sydstaterna vid mitten av förra seklet. Carter sammanfattar:
Kanske Clarence Jordans bestående arv är hans pågående inbjudan att delta i Kristi kärlek och liv. Det är vad koinonia är, trots allt. Och mer än något annat är det detta som The Cotton Patch Gospel kallar oss till. Må vi fortsätta leva ut vår del av evangeliets berättelse.
Kommunitetens ledarskap är ”ståndaktigt Demokratiskt”, som en av de halvpermanent boende uttrycker det med visst missnöje. Denna person är konservativt lagd, och även om han själv inte tar tydlig politisk ställning lyfter han fram att många amerikaner gillar Trump eftersom han är en affärsman och därför kvalificerad att ”fixa” ekonomin. Under en av morgonsamlingarna leder Elizabeth Dede oss i ukulelelovsång. Elizabeth studerar till luthersk präst och är kanske den bland medlemmarna som är mest intresserad av sådant som postkolonial teori. Ibland leder det till ett spänt förhållande till den tidigare nämnda halvpermanent boende. Elizabeth drömmer om att bisonoxar ska få ströva fritt bland lundarna, som de gjorde under tiden som landet brukades av seminoleindianerna. Jag tänker i mitt stilla sinne att det varken låter praktiskt eller helt säkert. Elizabeth sjunger Han håller hela världen i sin hand och fler och fler verser tillkommer. ”Han håller Kamala Harris/ i sin hand. Han håller Kamala Harris/ i sin hand”. Hon riffar vidare och lägger till ”Han håller till och med Donald Trump/ i sin hand. Han håller till och med Donald Trump/ i sin hand”.
Jag får vid ett tillfälle följa med Elizabeth till Stewart Detention Center. Elizabeth har som vana att lämna väskor med förnödenheter på det som vi på svenska skulle kalla ”förvaret” i Stewart County. Det är alltså ett sorts fängelsekomplex där människor som ska utvisas är inhysta. Alla fångar har rätt till en väska med ett visst förutbestämt antal klädesplagg när de utvisas. Vissa fångar efterfrågar väskor via ett center för immigranters rättigheter i närbelägna Lumpkin. Och det är här Elizabeth kommer in; hon köper väskor, packar dem, märker dem med namn och samordningsnummer och kör dem till ”förvaret”. Vi passerar staden Richland, ett utfattigt utsnitt av Syd. Det bor mest svarta i den sönderfallande småstaden. Den vita sheriffen anklagas för svårt övervåld mot befolkningen. Elizabeth menar att han mer eller mindre avrättat människor, men ingen vågar vittna. Vi passerar radiobilen som står på andra sidan järnvägskorsningen. Hastighetsbegränsningen i Richland är något lägre än vad som är brukligt i samhällen av denna typ. Något som Elizabeth härleder till att det ger skäl att trakassera förbipasserande bilister.
Vi väntar hela dagen utanför det lilla mottagningsrummet. Det är till största del latinamerikaner som försöker hålla humöret uppe när de otroligt långsamma byråkratiska kvarnarna maler fram tillåtelse att besöka de intagna. Det är bara en personal tillgänglig för screening, officer Ramirez. Stewart Detention Center, som byggdes som ett reguljärt fängelse men aldrig tagits i bruk som sådant, kan hysa 1752 personer. Nu är det belagt med nära nog 3000 intagna. Jag bygger ett torn av småsten och försöker liva upp några håglösa barn. Jag kommer att tänka på den valreklam jag hört på radion, där det som i Sverige ofta bara impliceras sägs rakt ut; påståendet att immigranter inte är något annat än mördare och våldtäktsmän.
En kvinna visas bort, hon har för håliga jeans – det anses vara sexuellt suggestivt och är inget som kan tillåtas inne på ”förvaret”. Detta trots att ingen kroppskontakt är tillåten under besökstiden. Hon får åka till Lumpkin för att hämta nya byxor på centret för immigranters rättigheter. Precis innan stängningsdags, då det inte är några andra där än vi och officer Ramirez, tillåts vi lämna in väskorna. Elizabeth och Ramirez har en god relation, de småpratar och skrattar. Ramirez beklagar sig över det hårda arbetstrycket. Jag konstaterar i bilen att de långa väntetiderna verkar vara en ”feature, not a bug”, att de är till för att avhålla folk från att besöka de intagna, och så knäcka det hopp som de intagna alltjämt när. Elizabeth håller med.
På rodeon
En excentrisk besökare, en herre i husbil som evakuerats från Florida, upplyser om att det vankas rodeo i närbelägna Chattahoochee County. Nyfikenheten väcks hos oss, och hela familjen på fem personer ger sig ut för att se något som i våra ögon endast kan beskrivas som mycket exotiskt. På ett fält, under en enorm amerikansk flagga hissad i brandstyrkans stegbil och omringad av ett hav av cowboyhattar, finner vi den sandiga skådeplatsen. Innan föreställningen drar igång får alla som tjänat i den amerikanska armén ställa sig upp för att ta emot folkets hyllningar. Mannen bakom mig reser sig även han, något åldrad men högväxt. Vi småpratar lite grann. Det visar sig att han har koppling till den ökända School of the Americas (numera Western Hemisphere Institute for Security Cooperation), en militär akademi i närbelägna Columbus som utbildat flertalet latinamerikanska militära och paramilitära styrkor. En institution som spottat ur sig mängder av folkrätts- och krigsbrottslingar. Nitton av tjugosju i den trupp ur Atlácatl Bataljonen i El Salvador som mördade sex jesuitiska präster i november 1989 hade blivit utbildade vid School of Americas. Mannen bakom mig säger sig själv varit utplacerad i bland annat Nicaragua, där den amerikanska regeringen stöttat den kontrarevolutionära milisen Contras, ökänd för massaker på civila. Han säger att han fick lämna armén under 90-talet då han ”sett för mycket”. Han berättar drömskt för mig om sin hemstat Wyomings stora folktomma ytor.
Polisen och sheriffen rullas ut på sanden och tar emot folkets hyllning i samband med nationalsången. De framhålls som samhällets stöttepelare, detta trots det negativa, framhåller presentatören, som skrivs om ordningsmakten på sociala medier. Innan rodeon drar i gång bes en lång bön där vi bland annat tackar för ”the old rugged cross”. Det som följer är hästar som sparkar bakut, män som faller i sanden, kalvar som fångas in med lasso, och tonårstjejer som kämpar om ett kuvert med pengar (”dash for cash”). Det som kanske sticker ut mest är en rodeoartist som vallar getter med hjälp av vallhundar som i sin tur har små cowboy-kapucinerapor i sadlar på ryggen. Hundarna lyckas valla upp alla getter på en pick-up. Mannen med hundarna och aporna berättar att han som barn hade en dröm, att få äga en egen apa. Och nu har han två. Man måste följa sina drömmar. Han avrundar med: ”I’m neither a Democrat nor a Republican. But I think that we need to put God back in this country”.
Rodeon är överväldigande och underhållande, och väldigt overklig för en nordeuropé. Kvar dröjer sig emellertid en känsla av besudling. Jag kommer att tänka på Augustinus Bekännelser och hur hans vän Alypius av sina vänner bärs till gladiatorspelen i Rom. Alypius vägrar att se på det blodiga skådespelet men övermannas av nyfikenhet när han hör publikens vrål. Han öppnar ögonen och sugs in i skådespelet, det väcker hans blodtörst. Och när han går därifrån har han blivit en i den skränande hopen. Det är först senare som Alypius omvänder sig från gladiatorspelen.
Black and white together
”I flera sydstater har män som länge betraktats som politiska clowner blivit guvernörer eller varit nära att väljas på program som utgör en häxbrygd av fanatism, fördomar, halvsanningar och rena lögner.”
Det konstaterade Martin Luther King ett år efter att afroamerikanerna försäkrats tillgång till valurnorna genom den nya rösträttslagen. De politiska motgångarna som King hänvisade till fick många unga svarta att tappa hoppet om medborgarrättsrörelsen och icke-våld som metod. De sökte sig till den mer militanta Black Power-rörelsen. King menade att bakslagen efter 1965 inte berodde på att medborgarrättsrörelsen var ett misslyckande. Det var just för att den skapat verklig förändring som den våldsamma motreaktionen från det vita majoritetssamhället kom.
Även om King erkände det som var bra i Black Power-rörelsen fann han i den vad han såg som en ansats till separatism: att kasta ut vita från demonstrationer, att inte söka allianser utan snarare egenmakt. Detta är dömt att misslyckas, konstaterade King. Från en rent praktisk synvinkel var inte den svarta minoriteten tillräckligt stor för att ha råd att göra på detta sätt. Den nya rörelsen med anförare som Stokley Carmichael kan sägas stå för ett identitetspolitiskt projekt, medan Martin Luther King mycket tydligare riktar in sig på ekonomiska frågor. King önskar allianser mellan svarta och fattiga vita, att man rent praktiskt börjar samarbeta kring olika frågor där man har gemensamma intressen och att det ur detta ska födas en större solidaritet. King ser framför sig att arbetarrörelsen här kommer spela en viktig roll. Den vite baptistpredikanten och medborgarrättsaktivisten Will D. Campbell är inne på samma spår. Han menar att ett problem med medborgarrättsrörelsen var att den för mycket kom att handla om en konflikt mellan fattiga vita mot fattiga svarta. De krigar om ”hamburgare och Coca-Cola medan ländstycket och champagnen aldrig ens kommer i fråga”. Det blir en konflikt mot en lokal sheriff i stället för mot det ekonomiska system där vissa gynnas av att de fattiga slåss sinsemellan. I Campbells memoar Forty Acres and a Goat skildras slitningen mellan den nya och den gamla rörelsen i hur vännen i medborgarrättskampen T.J. Eaves sakta fjärmas från Campbell på grund av frågor om identitet. Eaves börjar med en övertygelse om att det endast är vita som kan driva en kristen medborgarrättskamp, då att kämpa kristet handlar att som Jesus ”avstå från allt”(Fil 2:7). Det är bara vita som kan avstå, de svarta måste kämpa för att få tillgång till. Men med tiden blir frågor om identitet, att vita inte ska appropriera kampen, viktigare och slår en kil mellan de båda vännerna, som befinner sig på var sin sida av hudfärgsgränsen.
Koinonia är på många sätt födda i och bär alltjämt ett trovärdigt avtryck från den gamla medborgarrättsrörelsen. Koinonia är den gamla skolans integrationister där man med Pete Seegers sjunger ”black and white together, we shall not be moved”, efter kampsången som bygger på en negro spiritual. Målet är samhörighet över hudfärgsgränsen, även om så klart den levda erfarenheten av att vara svart i USA kan skapa en viss distans mellan svarta och vita. Clarence Jordans Cotton Patch Gospel är ett bra exempel på Koinonias anda. I denna översätter Jordan den nytestamentliga konflikten mellan judar och hedningar till en mellan vita och svarta i USA. Detta innebär två saker, dels att Cotton Patch Gospel skrivs från en vit horisont, White American Protestant (WAP) får stå för den judiska kulturen. Detta kan göra att vara vit är något som framstår som det naturliga utgångsläget, vilket kan vara något olyckligt. Detta stämmer också med Koinonias liv, som till allra största del består av vita kristna – att vara vit är lite av utgångsläget. Det andra konsekvensen är att kritiken mot den vita kulturen blir förödande. I Johannes Döparens mun lägger Jordan följande ord:
You sons of snakes, who put the heat on you to run from the fury that’s about to break over your heads? You must give some proof that you’ve had a change of heart. And don’t think that you can feed yourself that ‘we-good-white-people’ stuff, because I’m telling you that if God wants to he can make white folks out of this pile of rocks. Already the chain saw is set at the trunk of the trees, and every tree that doesn’t perform some worthwhile function is sawed down and burned up. (Matt 3:7f, Cotton Patch Gospel)
Rasmässig stolhet får inget utrymme i Cotton Patch Gospel. När berättelsen om den barmhärtige samariern återberättas är det en vit predikant och en gospelmusiker som passerar den misshandlade mannen. Det är en svart man som lyfter in honom i baksätet av sin bil. Det är en enkel, men i sitt sammanhang ganska effektiv omläsning av evangeliernas berättelser. Omläsningen ger också en ökad känsla av brådska till spänningen mellan judar och greker i Paulus brev. Hur kan man hitta en koinonia, gemenskap, där här är inte längre ”neger” eller vit (Gal 3:28)?
Det identitetspolitiska projektet, det högern kallar ’woke’, har kanske till slut nått vägs ände, vägen framåt är tillbaka till den gamla anda som präglade medborgarrättsrörelsen och präglar Koinonia. Det som är vägen framåt är att söka andlig, ekonomisk koinonia mellan arbetande vita och minoriteter, former av gemenskap där båda gynnas av att vara tillsammans, kämpa tillsammans och bryta bröd tillsammans. Black and white together. Just för att Demokraterna varit för fokuserade på identitet och inte tillräckligt uppmärksamma på den fattiga vita verkligheten har Trump kunnat hala in vissa av dem med sin ressentiment-krok, andra har alienerats från politik överhuvudtaget och lämnar så fritt spelutrymme till medelklassens backlash mot kulturella framsteg för ’woke’. Jag tänker på min Uber-förare från Atlantas flygplats, Ayana. Hon jobbar egentligen som NO-lärare men var tvungen att extraknäcka för att tjäna ihop pengar som hon kunde använda till att köpa godis inför Halloween. Skolledningen har bestämt att lärarna ska ordna detta för barnen, och att lärarna måste stå för kostnaden själva. Facket är obefintligt, det finns inget att sätta emot. Här finns ett gemensamt intresse där svarta och vita offentligt anställda kan arbeta tillsammans och finna allianser. I slutändan, säger Ayana, gör jag ett bra jobb för att jag tror på Gud, och Gud kallat mig till detta. Men, som jag ser det, så utesluter inte det ena det andra.
Vi lämnar Atlanta några dagar innan valet. Den 29 oktober, medan vi är i Atlanta, sker ett skottlossningsdrama i ett hotellkomplex inte så långt ifrån oss. Den femte november väljs Donald Trump till Amerikas Förenta Staters president. Den 29 december dör Jimmy Carter i Plains, Georgia. Den 20 januari 2025, på Martin Luther King Day, svärs Donald Trump in som president. Sedan den dagen har en syndaflod av dekret och utspel vällt ut från Vita huset, ”Flood the Zone”, som det kallas. Det är en mängd av initiativ och utspel som har till syfte att lamslå oppositionen, få dem att kämpa mot fel saker, få dem att resignera när vattenmassorna stiger, hålla dem klistrade vid telefonen som skriker ut illröda varningstexter. Den svenska titeln på Martin Luther Kings bok kommer till mig: Kaos eller gemenskap? Ska vi resignera inför kaosvattnet som stiger omkring oss, ”gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån” (Luk 21:25), eller finns ett hoppets motstånd i andlig och materiell gemenskap, koinonia? Och skulle denna gemenskap, allianser som blir till vänskaper, black and white together, kunna vara ett värn mot syndafloden?
All grafik i detta nummer: Samuel Bokenblom
