Direkt ur Handmaid’s Tale? – mellan enkla kläder och svår sekularitet

Jag har försökt praktisera enkel och återhållsam klädsel, det som engelska kallas för modesty, som kristen i elva år. Att “sticka ut” är därför någonting jag sedan länge blivit van vid. Vissa säger att jag verkar ha hoppat ut ur The Handmaid’s Tale. I dagarna satte jag mig därför ner för att skriva om min resa och mina erfarenheter. När jag först fattade pennan hade jag en hel artikel planerad, men sedan har saker hänt. Livet kom emellan och fick mig att ändra fokus: bort från personliga val kring klädsel till detta eviga ämne om bemötandet av oss, särskilt kvinnor, som valt detta sätt att praktisera vår tro.

Jag växte upp i Rågsved, en förort till Stockholm och en plats med mångreligiös och mångkulturell population, såväl muslimsk som kristen. Det jag uttrycker och praktiserar genom min klädsel har därför aldrig varit något konstigt. Egentligen har jag inte förrän på senaste tiden ordentligt reflekterat över att enkel och återhållsam klädsel skulle ses som något udda av andra. Det var så vanligt förekommande bland vännerna i min uppväxt. Under min tonårstid ansågs det vara besynnerligare att inte vara troende, än vad det var att säga att man trodde på Gud, vilken livsåskådning man än tillhörde. Man kan nästan säga att jag inte förrän i år har upplevt det ”sekulära” Sverige på riktigt.

Att Sverige har blivit mer och mer sekulariserat går knappast att förneka. Under min uppväxt fick jag lära mig att detta innebär att mer än en religion ska ha rätt att existera i Sverige och att vi måste ha förståelse för att vi alla inte tycker och tänker likadant. Jag insåg inte att ”sekulär” för många verkar betyda att människor i Sverige inte bör gestalta sin tro genom sin klädsel. Något som säger mycket om den diasporan av kulturer, traditioner och religioner i området där jag växte upp. Sekularisering ter sig väldigt olika på olika platser i Sverige, och skiljer sig från samhällsklass till samhällsklass.

I fjol flyttade jag till Vadstena för att gå en ettårig textilutbildning som finns här. Jag bor på skolan, tillsammans med skolkamrater från olika samhällsklasser och utbildningsbakgrunder, både yngre och äldre personer. De flesta kommer dock från vad man skulle kunna kalla för en “sekulär” bakgrund.Det här har, som man kan vänta sig, varit en stor omställning för mig, då jag inte upplevt problemet förut med att försöka förklara varför jag ser så annorlunda ut till människor som inte delar samma, eller liknande, bakgrund som mig själv. Den här upplevelsen har väckt många frågor i mig.

Då jag sticker ut så mycket som jag gör, på grund av min klädsel, har jag ibland känt att människor här försöker hålla sin distans till mig, att jag gör dem obekväma och till och med skygga, bara på grund av hur jag ser ut. Det har på grund av detta varit svårt för mig att skapa meningsfulla och djupa kontakter med människor här eftersom de är avståndstagande. Ibland känner jag hur svårt det är vara öppen om allt jag tycker och tänker med dem. Andra ser mig som ett objekt för deras nyfikenhet och har nästintill “husförhör” med mig om min tro, trots att jag sällan medvetet “evangeliserar”, vittnar om min tro i ord eller själv tar upp “religiösa saker”. En av mina vänner här uttryckte sig träffande kring detta för några dagar sedan, mycket bättre än jag kan göra:

Det är nästan som att människor här vägrar tro att det är möjligt för dig som kvinna att fritt välja din klädsel utifrån vad du tycker är vackert och utifrån vad du känner dig bekväm i. Det är som att de tänker att ingen någonsin frivilligt skulle välja att klä sig som du gör, att det på något sätt skulle vara en omöjlighet och att du därför måste bli tvingad till det av någon annan.

Jag klär mig enkelt, återhållsamt, modest. Men min klädsel är något jag personligen och frivilligt har valt. Precis som att alla andra människor som “passar in” också fritt har valt och väljer sin klädsel utifrån vad de tycker är vackert och utifrån vad de känner sig bekväma i. Min klädsel är också något jag dagligen kommer att fortsätta välja, utifrån samma anledningar. Jag har också en stark övertygelse kring att det jag gör är rätt för mig själv personligen, både utifrån religiösa övertygelser och kulturella traditioner.

 Varför klär jag mig som jag gör? Jag känner mig vacker så här. Jag kan göra 95% av mina egna kläder själv, och behöver därför inte förlita mig på världsliga trender eller barnarbete för att ha någonting att täcka mig med. Genom att välja enkel klädsel, har jag starkt minimerat min konsumtion och mina konsumtionsvanor.Det som har varit det största problemet i bemötandet av mig detta år – och ett problem som jag inte har något svar på eller vet någon lösning på – är hur jag ska kunna dela med mig av mina anledningar kring valen jag gör kring min klädsel till en omvärld, ett samhälle och en kultur som helt saknar de grundläggande religiösa och kulturella koncept jag växte upp med.

Hur ska jag kunna dela med mig av mina kulturella övertygelser om vad som är rätt för mig (personligen) som kvinna till en värld som helt saknar kunskap om grunden till dessa övertygelser? Hur ska jag kunna dela med mig om min övertygelse om att överdriven materiell konsumtion faller in i det som jag skulle räkna som synd, till en värld av människor som blir skrämda, eller obekväma, av bara begreppet “synd”, på vilket sett det än används. Jag har inga bra svar på frågorna. Men medan jag söker efter dessa svar kommer jag ändå fortsätta se ut som att jag hoppat ut ur The Handmaid’s Tale, eller ”se ut att förespråka kvinnoförtryck”. 

Skämt åsido vet jag att dessa kommentarer, blickar och förutfattade meningar är något jag dagligen får fortsätta bära, eftersom alternativet är jobbigare. Att dagligen kämpa för att “passa in” var långt svårare, mer plågsamt och mycket mer förvirrande, än vad det är nu när jag har accepterat mig själv som den jag är i Kristus. I min klädsel känner jag mig för första gången som en hel person. Jag känner att jag har en plats på jorden: genom mina kläder är jag kopplad till min kultur, min historia och mitt världsliga, traditionella arv. Samtidigt underkastar jag mig också, dagligen, Guds vilja för mitt liv, genom att ibland förneka mig själv mycket av det materiella som mitt kött “skulle vilja ha”.

Sen den dagen för elva år sedan när jag tog beslutet att klä mig på detta sätt har jag även haft friheten att få definiera mig själv utifrån min karaktär. Jag slipper att bli konstant definierad, dömd och sexualiserad utifrån hur min kropp ser ut. Den friheten är inte något jag som kvinna tar för givet.

“Skratta er bara lyckliga, mina bröder, när ni utsätts för prövningar av olika slag. Ni vet ju att om er tro består provet ger den uthållighet.” _{Jakobsbrevet 1:2-3}

---

All grafik i detta nummer: Samuel Bokenblom