”Vi åkalla allvarligen Gud att styra utgivandet av detta blad, och Han är dess chefredaktör och affärsdirektör. Vi utgiva det under Herrens klara ledning.”
Så beskrev redaktionen för The Apostolic Faith sitt första nummer, utgivet i oktober 1906. De sökte rapportera omtumlande erfarenheter de gjort i en nedgången lokal, bland sågspån och plankor, i ett av Los Angeles marginaliserade kvarter.
Detta var en väckelse, menade redaktionen, ”född i ett stall, återuppstånden i en lada”.
Gruppen, som bestod av afroamerikaner, hade böjt knä i dammet för att tala i nya tungor. Inom kort stod de sida vid sida med personer ur den grupp som tills alldeles nyligen förslavat deras fäder och mödrar. ”Gud gör ingen skillnad på nationalitet”, konstaterade dessa pingstens första vänner.
Kan man vara kritisk till en sådan tradition?
I det första numret av tidningen där Gud var chefredaktör infördes också en text av en vit broder, den inflytelserike Kansas-pastorn Charles Fox Parham. Han var en djupt övertygad rasist som ansåg att afroamerikanerna var ättlingar till Ham, och att de därför ärvt en förbannelse som innebar att de för evigt skulle vara slavar åt sina bröder.
När Parham, denne pingströrelsens starke man, senare besökte den nya församlingen i Los Angeles och själv fick se de rasblandade bönesammankomsterna blev han förfärad och beskrev det hela som en ”vidrig imitation av Pingstdagen. Förfärligt, ohyggligt skamligt!”
Kan man vara trogen en sådan tradition?
”I 6 000 år har vi stridit mot Satan och synden. Snart ska vi vila i 1 000 år”, menade redaktionen. Tusenårsriket stod för dörren. ”Det är tidsåldern då lejonet och kalven ska ligga tillsammans, och ett litet barn ska leda dem.”
De blickade också bakåt. Mot 1600-talets kväkare som slagits av Guds kraft och vägrat lyfta sina hattar åt överheten. Och mot roparrörelsen bland underklassens kvinnor och barn på Närkeslätten, ”den svenska väckelse som åren 1841–1843 uppvisade samma yttringar av Anden och även tungotalets gåva”.
Kan man vara kritisk mot en sådan tradition?
De läste Apostlagärningarnas andra kapitel; detta måste vara sant även i dag! Vi kan fyllas av Helig Ande, menade redaktionen. Tala i nya tungor. Men, frågade en brevskrivare i det tionde numret, måste vi inte egentligen ge upp våra ägodelar och ”ha allting gemensamt”?
Nej, svarade redaktionen, för ”Gud har satt oss till förvaltare över allt vad vi äga, och Han lägger på vårt hjärta att giva, allt eftersom Han välsignar oss.” Bara halva Apostlagärningas andra kapitel gällde.
Kan man vara trogen en sådan tradition?
Sådant går det fråga i denna nya publikation, som vi kallar Tungor av Eld. Den tänker vi kan vara trogen. Och kritisk.
Under Herrens klara ledning,
Redaktionen.
All grafik i detta nummer: Samuel Bokenblom
