När jag var i mina yngre tonår brukade jag ofta svara ”Victor Alphonce, Guds barn” när någon frågade vem jag var. Jag identifierade mig starkt som detta. Dessutom kändes det roligt att svara något oväntat. Sannolikheten att jag skulle respondera på detta sätt ökade om den som frågade också var kristen. Denna dubbelhet i hur jag uttryckte min identitet är enligt min erfarenhet vanlig bland kristna tonåringar. Men, viljan att vara unik och speciell är vanlig bland nästan alla.
Många jag känner har i kyrkans ungdomssamlingar uttryckt att de kände sig falska när de jämförde sitt beteende i skolan med hur de var i kyrkan. De oroade sig för att de inte ”var sig själva”. Jag och en vän kunde inte riktigt relatera till detta – ”man är ju alltid sig själv, vem skulle man annars vara?” Både deras osäkerhet och vår självsäkerhet var uttryck för en identitetsteknik – en metod som syftar till att skapa en sammanhängande självbild – som filosoferna Hans-Georg Moeller och Paul J. D’Ambrosio kallar äkthet (eng. authenticity).
Det finns dock andra identitetstekniker, förutom äkthet, som kan vara värdefulla att förstå som kristen. Det är viktigt att kunna ha flera olika perspektiv på sin identitet.
Tre sätt att bygga identitet
Uppriktighet – Att uppfylla ens roller
Den identitetsteknik som dominerar i förmoderna samhällen kallar Moeller och D’Ambrosio för uppriktighet (eng. sincerity), där en person identifierar sig med ett antal – ofta förutbestämda – roller på ett uppriktigt sätt. Detta för att fungera väl i samhället.
En person som arbetar på SAAB men känner sig obekväm med att tillverka vapen eftersom hen ser sig själv som en god människa är ett nutida exempel. För att hantera denna splittring motiverar personen sitt handlande med att samtidigt inta rollen som familjeförsörjare. Om personen råkar vara en kristen man kan rollen som familjeförsörjare förstärkas av övertygelsen att Gud har tilldelat just mannen denna uppgift. Dessutom kan arbetet rättfärdigas genom Bibeln, om personen menar sig däri se att Gud inte är svartvit när det gäller krig. Personen kan också se sin närvaro på SAAB som värdefull eftersom man som god kristen kan vara en förebild för kollegor.
I denna identitetsteknik ses roller som fundamentala delar av en själv, oftast givna av naturen, Gud eller den sanna filosofin. De krav som rollerna ställer måste man finna sig i. Något som är viktigt är att ens närvarande medmänniskor – familj, kollegor och andra fysiskt närvarande personer – är de som ens identitet är beroende av. Det är svärmor som bedömer om du varit en god mamma, chefen som avgör om du varit en duktig arbetare och så vidare.
Äkthet – Att hitta sitt sanna jag
Äkthet som identitetsteknik blir dominerande när samhällsrollerna inte längre är lika rigida. När möjligheten att byta jobb ökar eller när definitionen av vad det innebar att vara kvinna blir mer flexibel ges individen större frihet. I stället för att närvarande medmänniskor ska bestämma hur man är blir det endast jag som kan och bör göra det.
Äkthet går ut på att söka sitt unika jag. Idén är att det finns en kärna inom oss, bakom våra yttre uttryck, som definierar vilka vi är. Vi uppmanas att finna detta sanna, unika jag. Att jag som ung uppskattade det ovanliga i att kalla sig ”Guds barn” är ett exempel på hur jag spelade på förväntan om att vara unik. Mitt unika jag ska uppmärksammas av andra, samtidigt ska jag inte bry mig om deras åsikter. Om man gör något som syftar till att vinna andras beröm riskerar man att anklagas för att vara falsk eller oäkta. Detta är en paradox inom äkthetens paradigm: ”äktheten” förutsätter andras bekräftelse. För att min unicitet ska räknas måste andra uppfatta mig som äkta – vilket oftast bara sker om man är äkta ”på rätt sätt”.
Moeller och D’Ambrosio menar att äkthet som identitetsteknik fungerade väl under den tidiga moderniteten, men att den även lever kvar i vår samtid. Precis som uppriktighet hjälpte människor att hantera trycket i förmoderna samhällen, hjälper äkthet oss att konkurrera i ett hypermodernt, kapitalistiskt samhälle.
Profilitet – Att kurera bilden av sig själv
Sociologen Niklas Luhmann har beskrivit hur vi alltmer ser världen genom andrahandsobservation – vi ser inte bara saker direkt utan observerar också hur de uppfattas av andra och av oss själva. Om du till exempel deltar i en gudstjänst kanske du tänker på hur andra skulle uppfatta situationen: ”min högkyrkliga vän skulle tycka det var märkligt att personen bredvid talar i tungor” eller ”min konservativa bibelskolelärare skulle inte uppskatta hur ’woke’ pastorn lät”. Detta betyder dock inte att förstahandsobservationer försvinner. Vi uppfattar både saker på ett direkt sätt och ser samtidigt hur dessa uppfattas. Vi noterar tillvaron mer komplext.
Detta fenomen påverkar också hur vi ser oss själva. Det blir mindre viktigt att hitta vårt unika jag och mer viktigt att förstå hur vi blir sedda. Detta är vad Moeller och D’Ambrosio kallar profilitet (eng. profilicity). Profiler är kurerade bilder av oss själva, där vi liksom ställer ut en vernissage för andra, som visar hur vi önskar att de ska se oss. Ingen tror att en Instagram-bild eller ett CV är ”äkta” eller en sann representation av ett ”jag”.
Profilitet har enligt Moeller och D’Ambrosio tagit över som dominerande identitetsteknik eftersom äkthetens omöjlighet blivit alltför uppenbar. Äkthet räcker inte till i den komplexa, accelererade och postmoderna samtiden. En konsekvens av profilitet är att om en profil inte ”fungerar” kan man ändra den. Elon Musk var uppenbarligen missnöjd med konsekvenserna av att ses som miljökämpe och som HBTQ-bejakande, i stället gick han över till att förknippas med högerextremism och transfientlighet. Man kan också ha olika profiler för olika målgrupper utan att detta behöver leda till en inre identitetskris.
Många känner säkert igen sig i detta men ser sig ändå som äkta personer. Även om jag redigerar, kurerar och väljer mina ord i podcasten Aten och Jerusalem känns det viktigt att jag känner en resonans med mitt poddjag – jag står för det jag sagt.[1] Jag identifierar mig med mina roller och tror i all upprikighet att vissa krav som ställs på mig utifrån dessa roller är av godo. Detta är fullt förväntat. Moeller och D’Ambrosio betonar att ingen identitetsteknik helt eliminerar andra. Deras tes är inte att profilitet är det enda sättet vi bygger identitet på idag – tesen är endast att profilitet är den dominerande tekniken för att ”lyckas” i dagens postmoderna samhällen.
Teologiska perspektiv på identitet
Magnus Malm representerar ett starkt motstånd mot profilitetstänkandet inom svensk kristenhet. I sin bok Kännetecken skriver han att den dagliga bönen ”ger oss ro att äntligen få bli de människor vi djupast är, att slippa bygga på vårt varumärke och i stället få upptäcka vår sanna identitet”. Han utgår tydligt från äkthetens paradigm med formuleringar som ”sann identitet” och att bli ”de vi djupast är”.
Malm lever enligt sina ideal – han har varken smartphone eller e-postadress enligt vad som är känt offentligt. Men jag kan inte undgå att se att detta också är en del av hans profil – eller varumärke som han föredrar att kalla det. Han har uppvisat en profil som gjort honom relativt känd inom den svenska kyrkosfären, och han har omvandlat detta till en betydande mängd sålda böcker. Jag menar inte att han är oärlig – min poäng är att även han lyder under profilitetens lagar, vare sig han vill eller inte. Och han gör det väl. Han gör det genom att använda äkthet som en del av sin profil, en strategi som enligt Moeller och D’Ambrosio används med stor framgång av många, alltifrån Trump till Youtubers.
Å andra sidan har teologer som Rowan Williams kommit fram till att äkthetens paradigm filosofiskt och teologiskt sett inte längre är övertygande. Williams använder inte samma terminologi som Moeller och D’Ambrosio men menar att jaget är dolt och att ingen handling kan förmå dig att hitta ditt ”sanna jag”.
Kristna som utforskar sin identitet måste enligt Williams utgå från att trygghet i en sammanhållen identitet endast kan nås via förtröstan och hopp snarare än genom analys. Eftersom det kristna jaget är oskiljbart från Kristi kropp menar Williams att det därför är nödvändigt att observera hur man blir sedd och hur ens handlingar tas emot. Man bör alltså nyttja andrahandsobservation på sig själv – profilitet. Det påminner om hur Paulus skriver att man bör prioritera vilka andliga gåvor man använder offentligt utifrån hur dessa skulle uppfattas av ”oinvigda” (1 Kor 14:23-25).
Den inflytelserika teologen Karl Barth menade att kristendomen är som vilken kultur som helst men med en viktig skillnad: en kulturs inneboende logik går inte att definiera på grund av dess inbyggda förhandlingsbarhet (eng. inherent contestability), medan kristendomens inneboende logik inte går att definiera eftersom det är Guds Logos som upprätthåller den. Detta innebär att hela dess innebörd inte är fullständigt uppenbarad för oss. Vilket gör, som vi kan se av historien, att kristendomens innehåll är förhandlingsbart.
Teologen Kathryn Tanner beskriver detta som att kristendomen har en ”tom kärna” – ännu ett förkastande av äkthetens utgångspunkt. Trots denna obestämdhet finns en kontinuitet inom kristendomen av gemensam tro och praktik över tid och rum, oavsett skillnader i innehåll. För Tanner är kristen identitet just en trohet att stanna i samtalet om vad kristen identitet innebär. För Tanner bör den yttersta urskiljaren vara vi själva, eftersom vi är Guds lärjungar och inte Guds vittnens lärjungar.
Teologen Medi Ann Volpe kritiserar Tanners uppfattning genom att påpeka att förmågan att urskilja god teologi från dålig inte är medfödd utan något vi lär oss av andra. All vår tillgång till Logos, som enligt Barth är grunden för kristendomen, förmedlas via andra människor: ”… we owe our ability or inablitity to hear, interpret, and obey the Word to the influences of myriad and often unrecognized others.”[2] Med identitetsteknikerna som tolkningsram ser vi att Volpe tar oss ännu ett steg närmare profilitet och bort ifrån äkthet.
För att sammanfatta detta avsnitt, många teologer märker samma saker som Moeller och D’Ambrosio gör i vårt samhälle och de motiverar rörelsen mot mer profilitet med teologi. Eftersom Gud är transcendent kan vi inte förstå hela sanningen. Detta, kopplat med att Gud har valt att dela sin uppenbarelse via människor gör att vi är beroende av samtal med andra för att definiera vad det innebär att vara kristen. Dessutom finns det goda kristna belägg för att vara uppmärksam på hur man uppfattas som kristen.
Digital identitet och kristen gemenskap
Idag sker samtalen om vad kristendomen är online. Det är också där, online, som de flestas kristna identiteter alltmer får uttryck. Den ”myriad och ofta okända andra” som Volpe nämner kan liknas vid vad Moeller och D’Ambrosio kallar ”den allmänna medmänniskan” (the general peer) – en abstraherad och anonymiserad motsvarighet till den ”närvarande medmänniska” som bedömde identiteter inom uppriktighetsparadigmet.
I stället för att din partner bedömer hur bra make eller maka du är, bedömer nu en aggregerad åsikt från en kritisk massa främlingar, oftast på internet, hur välfungerande dina profiler är. För kristen identitet har det gått från att prästen kontrollerar hur väl du kan din katekes till att kommentatorer på sociala medier bedömer hur ”bibeltrogen” du är.
Att delta i den allmänna medmänniskan – att få sin röst hörd genom reaktioner, kommentarer och delningar – är en av de främsta mekanismerna för att forma sin profilitiska identitet. När du svarar på ett inlägg från Joel Halldorf på Twitter eller reagerar på en artikel från Världen Idag utövar du både en slags demokratisk makt över vad som är kristet samtidigt som du bekräftar, uttrycker och formar din egen kristna identitet och profil.
Profilitetens utmaningar och möjligheter
Profilitet är inte problemfri. Det är energikrävande att upprätthålla fungerande profiler – något som får uppskattning idag kan leda till social utstötning imorgon. Beroendet av den allmänna medmänniskan gör en mer sårbar än om man bara behöver luta sig mot närvarande medmänniskor. Det finns också en orättvisa i att endast vissa profiler kan verkligen slå igenom och få en oproportionerlig stor makt.
Enligt Moeller och D’Ambrosio är det största problemet med alla identitetstekniker överidentifiering. Om man bara är sina roller blir det svårt att hantera när man inte uppfyller samhällets krav på rollerna. Om man ser sig själv som enbart en djupt förborgad kärna blir det överväldigande att leva i flera sammanhang med olika förväntningar. Om man inte har något att falla tillbaka på när ens profiler misslyckas eller blir extremt populära kan det leda till katastrof.
Moeller och D’Ambrosios lösning är vad de kallar genuine pretending – ”sant låtsande”. Även om man vet att identitet är flytande och konstruerad av inkompatibla, tillfälliga bilder kan man ha en identitet ändå, eftersom man måste. Man kan vara en uppriktig student, en äkta vän och en profilitisk poddare samtidigt som man inte ser dessa identiteter som grundläggande eller essentiella. Om deras analys av identiteter stämmer, då gör vi väl att lyssna till deras lösning.
Samtidigt kan det bli en svår balansgång, då att vara kristen ofta är något grundläggande. Kanske kan en nyckel ligga i Barths jämförelse mellan kristendom och kultur, och i Tanners tomma, men kontinuerliga och existerande, kärna. Jag anser också att Volpes betoning på att vår kristenhet är beroende av en myriad av ofta okända andra är något vi gör väl i att uppskatta.
En kristen lösning för att underlätta profilitetens hets kan också vara att låta även ens profiler ligga i Guds händer. Det vore ett stort misstag, menar jag, att förlita sig främst på profilitet i ens personliga relation med Gud. Det är möjligt att jag nu är den som är reaktionär, men om man som Barth menar att ens identitet endast är fullständigt känd hos Gud verkar det lönlöst att kurera en bild kring hur man vill att Gud ska se en (1 Kor 2:11-16). Däremot tror jag att profilitetens synsätt kan vara väldigt hjälpsamt för att leva i världen som kristen, framför allt om man använder tillit för Guds försyn kring ens profiler för att inte överidentifiera med dem.
Moeller och D’Ambrosios observationer om identitetstekniker generellt och profilitetens dominans specifikt är väldigt enkelt att överföra på den kristna sfären. I deras bok You and Your Profile – Identity after Authenticity argumenterar de för att profilitet tagit över politiken, ekonomin och arbetet. Det blir allt enklare att se hur teologin också spelar under samma lagar. Jag menar att vi som håller på med teologi gör väl i att uppmärksamma dessa lagar och inte stoppa huvudet i sanden i en önskan att allt vore som förr. I en värld där identiteter blir alltmer komplexa och flytande kan en medvetenhet om profiliteten ge kristna verktyg för att navigera i sin tro med både integritet och nyfikenhet. Det kan ge dem mod att omfamna både traditionen och nuet.
P.S. Efter jag skrivit denna artikel första gången var jag inte helt nöjd med hur välskriven den var. Jag funderade på att använda en text-genererande AI för att få till språket. Dock kändes det falskt och fel. Jag insåg att jag brottades med hur denna text och publiceringen av den påverkade min identitet. Jag brottades mellan de olika identitetsteknikerna. Väldigt meta, eller hur?
Jag landade till slut i att nyttja AI för vissa språkliga aspekter. Dels för att jag tror att vad jag försöker säga kommer fram bättre och för att jag gillar hur jag framstår mer när mina verk har bättre språkbruk. Även med min bekännelse vet ni inte hur mycket AI jag har använt (eller hur mycket hjälp jag fått från mina medredaktörer för den delen).
Men jag valde också att skriva med att jag använder AI i detta post-script. Moeller och D’Ambrosio skulle säga att det är för att jag vill framstå som äkta, och som någon som värderar transparens. För min egen del vill jag säga att det också är för att jag faktiskt värderar sanning och transparens, jag vill vara någon som är äkta. Men jag kan inget annat än medge att på det plan som jag relaterar till er, kära läsare – det profilitiska planet – är det irrelevant hur jag ser på mig själv. Det enda som ni har tillgång till är hur jag vill att ni ska se mig. D.S.
P.P.S. Post-scripten har ingen AI haft någon inverkan på, se det som en (post)modern version av när Paulus ”skriver med egen hand”. 😉 D.S.
[1] OBS! åtminstone när det laddades upp. Förbehåller mig självklart rätten att ändra mig.
[2] Ungefär: ” vår förmåga eller oförmåga att höra, tolka och lyda Ordet är beroende av inflytandet från otaliga och ofta okända andra.”
All grafik i detta nummer: Samuel Bokenblom
