När jag först började studera teologi på Akademi för Ledarskap och Teologi 2014 hade jag planer på att bli pastor. Det tog ungefär två och en halv månad för mig att inse att jag hellre fortsatte i akademien än arbetade som pastor. Det var framför allt två saker: det ena var att jag märkte att jag inte riktigt fixade att hantera människors prövningar och lidanden utan ”tog med det hem”, så att säga. Det andra var att jag rent av älskade det teologiska studiet.
Jag hade egentligen inte tänkt ägna mig åt bibelvetenskap. Jag fastnade först för systematisk teologi, det som jag tänkte var ”det största” studiet. Systematisk teologi kanske är ”störst”, men det var inte där min passion väcktes. Jag vet inte om det var när jag memorerade de 34 olika genitiv-sorterna som Wallace stora grammatikbok redovisade, eller när jag översatte Första Johannesbrevet efter bara en handfull eller så veckor in på första kursen i grekiska som jag insåg att jag älskar att studera Bibeln.
Det var under min tid på Örebro Teologiska Högskola som jag fick lära mig studera Bibeln, och det var också där jag fick lära mig att inte vara rädd för studier. Vad jag minns var det inte något som egentligen sades, men det fanns en sorts trygghet vid varje lektionstillfälle som innebar att studier i sig inte är farliga. Det innebar också att vi fick göra misstag. Vi fick lära oss genom att försöka och det fanns utrymme för alla sorters frågor. Det innebar också att kärleken till studierna kunde få växa, eftersom rädsla och kärlek sällan kan uppta samma plats. Friheten till studier och uttryck gjorde att vi som studenter hade möjlighet att närma oss bibeltexterna förutsättningslöst.
Detta är ett privilegium jag idag gissar att få åtnjutit. Särskilt med tanke på de olika debatter som förts under hösten 2025. Det är framför allt två olika spår som jag har följt ganska nära: det handlar om Lena-Sofia Tiemeyers artikel om Josef, samt frågan om bibelsyn eller bibeltolkning. Båda dessa ämnen har debatterats via tidningar och på Facebook (och säkert andra platser som jag inte har tillgång till). Båda debatterna lider av ett liknande problem: förutfattade meningar styr tolkningen och läsare går från analys till värdering utan att missa ett andetag däremellan.
I huvudsak har debatten kring Tiemeyers artikel handlat om påståendet att Josef var queer, samt att Tiemeyer skriver ”regnbågsskimmer” på slutet. Det handlar alltså om ordval och presentation snarare än argumentation. Frågan är inte om Tiemeyer har rätt eller inte, utan om hur artikeln är formulerad. Detta blir som mest uppenbart när Tiemeyer definierar ordet queer och berättar för läsaren hur det används, och ändå blir det tillskrivet en hel rad med andra förtecken när det läses av debattörerna. Jag må syssla med bibeltolkning som Tiemeyer, men jag har inte kompetens att diskutera sakfrågan i artikeln utan lämnar det åt andra som finns inom samma fält. Det jag kan konstatera är att debatten om artikeln handlar om annat än artikeln: Det är en fråga om förutfattade idéer om vad som är rätt och fel.
Debatten som handlat om bibelsyn lider av ett liknande problem: frågan är vilka premisser som Bibeln bör tolkas utifrån eller vad som måste finnas med för att en tolkning ska vara okej. Detta skapar problem redan innan vi ens mött bibeltexterna. Texterna kan inte längre närmas utav läsaren varken utifrån läsarens egna eller texternas villkor, de måste passa en redan given form. Formen är vanligtvis given av en tradition. Hos en av debattörerna är det exempelvis Lausannedeklarationens riktlinjer för bibeltolkning som ska gälla.
Nu får jag en känsla av att ni som läser börjar ana en positionering från mig: ”Lukas vill ha en helt öppen bibelsyn där text kan betyda vad som helst!” kanske ni skriker till någon annan i rummet. Eller ”Den där Lukas tror sig stå över tradition och till och med vanligt vett! Han är ju helt galen!” Men så är det inte! Jag är inte en vilda västern-tolkare. Jag tror inte att ”anything goes”. Snarare tror jag att detta är en ytterst viktig uppgift, alltså att tolka bibeltexter, och att det ska tas på största allvar. Men jag tror också att tolkning som aktivitet är något som rymmer både allvar och lek. Jag tror att tolkning måste börja på en plats av trygghet och utan varningsskyltar, där den som tolkar inte behöver vara rädd för att föreslå en tolkning. Ännu mer tror jag på en ödmjuk hållning gentemot texten, mot sig själv och sitt sammanhang.
Det innebär att vi kan lyssna till de som gått före, såsom Lausannedeklarationen, men också behöver lyssna till de som går bredvid, alltså det sammanhang som du läser Bibeln med (exempelvis en hemgrupp eller en församling). Likaså tror jag vi behöver vara öppna för att vi inte förstår bibeltexten. Det finns saker i den där samlingen med böcker som vi inte begriper och som vi kanske aldrig kommer att förstå fullt ut. Nu menar jag inte i första hand mystiska påståenden om Guds väsen, utan saker som att en del grammatik i Hosea-boken är riktigt krånglig. Men påståenden om Guds väsen kan självklart också vara krångliga.
För att skapa utrymmen där tolkning kan ske tryggt och med högt till tak behöver vi pausa det sista steget i tolkningsprocessen: värdering. Att bedöma tolkningar och påståenden som bra eller dåliga är inte hjälpsamt när vi försöker förstå och fördjupa vår förståelse för Bibeln. Detta eftersom när en tolkning bedöms som dålig kommer den avvisas helt och fullt istället för att omformuleras, förfinas, utforskas ännu mer, eller motbevisas. En tolkning som avvisas som dålig brukar vara dålig när den ifrågasätter något förutfattat som inte får ifrågasättas. I de debatter som nämns ovan handlar det i första fallet om Josefs sexualitet och i andra fallet om frågan om bibeltexter kan ha fel.
Problemet i båda fallen är att vi anser att vi har förstått bibeltexterna fullt ut redan innan vi börjar diskutera dem. Detta är inget nytt för dessa debatter eller för bibeltolkning genom historien. Men det finns något som jag tycker saknas hos många, åtminstone i hur de argumenterar i dessa frågor, och det är nyfikenhet. För mig är detta ett ledord både i bibeltolkning och i livet som stort. Nyfikenhet skapar öppenhet och trygghet, det ger möjlighet att testa saker och se hur det fungerar. Fungerar det att anse att Josef var queer? Kan Gamla testamentet ha fel om saker som Nya testamentet korrigerar? Ja, kanske? Om du instinktivt svarar ”nej” på båda dessa frågor tror jag du kan behöva pausa din värdering något och ge utrymme för nyfikenhet.
Inte för att påståendena nödvändigtvis är korrekta, utan för att de utmanar en förutfattad mening. Och det är inte farligt att utmana dessa: om dina förutfattade meningar är rätt bör de rimligtvis tåla att ifrågasättas. Det är trots allt något ganska viktigt vi sysslar med, och vi bör inte avvisa avvikande tolkningar bara på grund av våra förutfattade meningar. I så fall styrs vi av rädsla snarare än nyfikenhet.
Jag antar att man kan säga att jag har en Nyfikenhetens Bibelsyn. Jag har helt klart med mig förutfattade meningar, tolkningstradition och ramverk när jag läser Bibeln. Men jag försöker att vänta med mina värderingar av tolkningar tills jag läst färdigt och förstått argumentet. Förstår jag inte argumentet måste jag inte uppröras över påståenden, för jag har ju inte förstått. Vill jag gärna förstå måste jag sätta mig in i debatter och diskussioner för att sedan kunna utvärdera. Vill jag inte förstå behöver jag ha tillit till att de som gräver i texterna har en liknande längtan som jag har och inte vill något illa med sina tolkningar. Och jag tror att det är här vi idag har vår största utmaning: vi litar inte på varandra. Vi tror inte att vi vill åt samma håll.
Tillit till den andre är en knapp tillgång idag. Men jag tror att om vi kan börja med denna tanke, att människor inte vill mig eller mitt sammanhang illa utan längtar efter mer av Guds rike, kanske vi kan samtala om sånt här som bibeltolkning på ett annat och bättre sätt. Att ge människor utrymme att vara nyfikna kommer vara mycket mer givande än att instinktivt försöka stänga ner diskussioner.
Bibeltolkning är inte en enkel sak. Men det måste inte heller göras så svårt som det ibland görs. Vi kan tillåtas uttrycka oss på sätt som skaver i vissa sammanhang utan att hängas ut som den värsta av människor. Om nu bibeltolkning är så pass viktigt som många av oss anser, bör vi ge det plats att ske tryggt och utan rädsla för att stängas ute, så att vi kan ta bibeltexterna på det allvar som de förtjänar. Framför allt tror jag att ett nyfiket studium av bibeltexterna sker bäst i sällskap med respekt för texternas historia och tradition och med en öppenhet inför att möta Gud på sätt vi inte trodde var möjliga. Ett sådant nyfiket studium innebär att våra förutfattade meningar kan skakas om, men det kan också innebära att de bekräftas.
Det finns ett fascinerande stycke i slutet av Jobs bok när Gud själv till slut kliver in i diskussionen och tillrättavisar Job. Det som Gud reagerar på verkar inte vara att Job har fel i sak, utan att han har uttalat sig med säkerhet om saker han inte begriper. Gud ger honom en rejäl uppläxning och demonstrerar sin egen storhet, på vilket Job svarar ”Ja, jag har talat om det jag inte begriper, det som är för högt för mig, det som jag inte vet något om […] Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon. Jag är tillintetgjord och ångrar mig, i stoft och aska.” (Job 42:3 och 5)
Poängen är inte att Job (eller vi för den delen) inte får utforska Gud eller Bibeln eller något annat. Problemet är Jobs alldeles för säkra utlåtande om saker han inte begriper: han förhöll sig inte öppet eller nyfiket. (Det ska väl sägas till Jobs försvar att han precis förlorat alla sina barn och alla sina ägodelar, samt var täckt av otäcka bölder och inte förstod varför detta hänt. Jag hade nog också sagt grejer jag ångrade i det fallet…)
Jag tror att om vi ska kunna samtala med varandra behöver vi arbeta på vår nyfikenhet och vår tillit. Vi behöver ha högre tankar om varandra och vi behöver låta varandra vara nyfikna på vad saker och ting kan betyda. Vi behöver sluta vara för snabba att bedöma och även vara öppna för att ha fel. Annars tror jag inte vi tar Bibeln och dess budskap på allvar, utan håller våra egna idéer högre. Om inga andra sätt att läsa Bibeln än ditt är giltigt, tror jag du behöver fundera på om din trygghet är bunden till att du har rätt. Jag tror att Gud är större än våra idéer om vad sanning och ”rätt” tolkning är, och att han håller sin hand om oss trots våra bristfälliga tolkningar. Därför kan vi istället möta varandra med respekt och trygghet och låta människor vara nyfikna på vem Gud är och vad Bibelns texter kan betyda. På så sätt kanske vi kan uppmuntra fler till att vara nyfikna på Bibeln och dess berättelser och budskap och låta fler människor känna sig trygga att ställa frågor och ge förslag på svar. Det är ändå något viktigt som vi försöker hålla på med här.
All grafik i detta nummer av Samuel Bokenblom
