Axel Andersson (1879-1959) var en starkt drivande medlem i Svenska Missionsförbundet, han var 1930-1944 missionsföreståndare i samfundet. Andersson var filosofie licentiat och starkt engagerad för den kristna församlingens sociala ansvar. Texten nedan kommer från hans pamflett ”Krig och kristendom” som gavs ut 1916 av Fria Kristliga Studentföreningen.
Bibeln för ett rent språk med avseende på de jordiska staterna. Hos Daniel och andra av det gamla testamentets profeter kallas de för vilddjur. På samma sätt i Uppenbarelsboken. Detta på grund av deras rovgirighet och deras våldspolitik. I skarpaste motsats till dem står det stora Guds rike, som en gång skall besegra och efterträda dem alla.
Allting går igen. De första kristna voro enligt många vittnesbörd antimilitaristiska. De krävdes av dem, att de skulle offra åt kejsarens bild, vilket de nekade att göra. Härför dömdes de till döden såsom förbrytare mot staten. Ty kejsaren stod som statens och fosterlandets främsta representant, och det resonerades då som nu, att den som hyllade honom hyllade fosterlandet. Och liksom Kristus anklagades och dödades därför att han ”sade sig vara en konung”, så anklagades och dödades de första kristna därför, att de satte Jesus framför Caesar och Guds rike framför det romerska.
Religionsförföljelsen under den första kristna tiden bottnade ytterst i frågan om den enskildes förhållande till staten. Och i den frågan gingo kristen och hednisk åskådning fullkomligt i sär. Det är samma problem, som möter oss i dag. Men huru många kristna i vår tid hava vaknat upp för detta förhållande. Och dock borde vi ha lärt oss det såväl av historien som av bibeln. Men liksom kärleken förkolnat hos de flesta, så hava också de flesta upphört att ge akt på vad bibeln och historien säga. Ett synes emellertid säkert, och det är, att när förföljelsen på allvar ännu en gång bryter lös mot Jesu lärjungar, så blir det på grund av deras förhållande till staten. Och så vitt vi nu kunna se, förefinnes ingen fråga, vilken i samma grad som militärfrågan framhäver den radikala åtskillnaden, som förefinnes mellan Guds rike och den värdsliga staten, och det finnes ej heller på något ställe möjligheter för en så vittomfattande och allvarlig konflikt som här. Förföljelserna komma nog, när de kristna en gång taga itu med militärfrågan. Huru snart detta kommer ske, är ej gott att säga. Men när det sker, då kommer den första kristna tidens historia att återupprepas.
Den krigiska nationalismen, som nu behärskar folken, är också raka motsatsen till den ande, som utmärker kristendomen. Om jag ställer mig uteslutande på nationalismens ståndpunkt, varför skall jag då icke kriga, dräpa och röva, om jag vågar. Och när jag nu ej heller kan hoppas, att de andra skola vara bättre än jag själv, den stund de våga sig åstad, så måste jag naturligtvis vidtaga försvarsåtgärder mot dem liksom de mot mig. Men ser jag på livet och människorna utifrån den universella synpunkt, som kristendomen skänker, då blir det icke jude eller grek, icke träl eller fri, icke tysk eller ryss utan ett allmänmänskligt brödraskap, som alla tillhöra.
Krig och kristendom går icke samman, hur man än vänder saken. Och när världskyrkorna försöka viga samman dessa två, då skriva de blott sin egen dom. Och den tid kommer, då mänskligheten skall vinna klarhet om att kriget och vad därtill hör likaväl som slaveriet är brott och synd och helvete i broderlig förening. Då torde den falska kristendom, som nu intar så stort rum, gå under och nya segertider stunda för Jesu Kristi evangelium. Länge har skökan ridit på vilddjuret, länge har hon skänkt sin välsignelse till dess blodsdåd. Nu nalkas bådas dom och den stund, då Guds ord vinna sin fullbordan.
Vad skall nu den enskilde göra, påverkad som han är av skilda plikter och bunden av tusen starka band? För den som ej är delaktig av den himmelska kärleken lär ingen annan utväg finnas än våldets. Men den som äger den kärleken kan alltid vandra dess högre väg så i krig som fred.
[…]
Vi glömma ibland, att vi äro medborgare i ett jordiskt fosterland och hava mångfaldiga såväl förmåner som plikter på grund av detta medborgarskap. Men vi glömma också – och det händer oftare – att vi, om vi äro kristna, äro medborgare av ett himmelskt rike och även som sådana hava förmåner och plikter. Jesus kräver av sina lärjungar, att de skola giva honom främsta platsen i sina hjärtan. Förmögenhet, familjemedlemmar, ja, till och med själva livet måste uppoffras för honom. Han begär allt, ty han gav allt. Likaså måste mot det himmelska fosterlandet gå före plikterna mot det jordiska. Om de skulle komma i konflikt, måste det himmelskas högre värde och rätt hävdas. Annars bryter man mot kristendomens bud.
De verkliga hjältarna i världen hava icke stannat och väntat, tills de stora massorna skulle följa dem efter på stridens väg, utan de hava gått till döden med mod utan att taga hänsyn till om de varit ensamma eller i sällskap. Och de verkliga martyrerna för sanningen hava icke heller frågat, om någon ville följa dem efter på självuppoffringens väg, utan när de hava sett sanningen, hava de följt dess ljus, även om döden blivit deras lott. Så småningom har då sanningen segrat genom dem och dess sken lyst ut över all världen.
Så har det skett under gången tid, och så skall det gå till under tider, som komma. De stora själarna, som i kärlek uppoffra sig för andra, som likt Kristus helga sig själva för sina bröder, de äro människosläktets framstegsmän, frälsare och ära. Utan dem är mänsklighetens sak hopplös och förlorad.
De verkliga ”övermänniskorna” äro icke våldets män, vilka gå fram som orkaner genom världen, utan de som hava kraft och mod nog att i ensamhet gå kärlekens och självuppoffringens väg, vare sig människor banna eller ära dem. De växa ej gärna fram ur folkvärldens sköte såsom alster av dess skapande kraft utan danas och fostras av Gud själv, allt eftersom de träda in under hans lydnad.
Nu är det vanligt, att vi skylla på varandra och på staten, när något galet sker. Man lägger ansvaret på alla och får därigenom så litet själv, att det går ganska lätt att smyga sig undan. Personligheten utplånas, därför också ansvaret, och Nirvanas natt sänker sig över oss alla. Inga frälsare träda fram och åstadkomma en kärlekens revolt emot hatet. Den ene går efter den andres liv, och därför sjunker nu Europas härlighet i grus och spillror.
Skulle verkligen detta krig kommit, om de kristna i alla land nu och förut gjort sin plikt? Vi kunna icke tro det. Därför är domen över den europeiska folkvärlden även en dom över dess urartade kristendom.
Men huru skall man nu finna en väg ut ur detta trångmål? Det gives ingen annan väg än den vi förut angivit. Enskilda måste nu som förut uppoffra sig själva, när det gäller, tills mänskligheten lär sig förstå, att kärlekens vägare äro lättare att vandra än hatets.
Vi hava hört, sedan vi voro barn, om den sista vedermödan och viddjurets rike. Vad värre vedermöda kan komma än den som nu börjat bryta in över jorden? Vilket vilddjurets rike kan ännu fördunkla det närvarande? För den som helt vill lyda Kristus – och han begär fullständig lydnad – kommer snart martyrkransen icke att bliva svårare att nå än fordom.
Men nu finnas somliga, som mena, att Guds rike och därmed frälsningen ur det närvarande eländet skall komma som ett slags revolution eller katastrof över världen. Och visserligen givas antydningar om sådant av bland annat Kristus själv. Men detta betyder dock icke, att detta rike kommer oförberett. Ett stort förarbete i det tysta fordras också för en sådan revolution. En bild kan kanske förklara vår tanke.
Vem kan märka under den långa vintern, att något livets arbete försiggår i skogen. Lövträden stå kala och frusna, och den enda rörelse, som deras grenar göra, åstadkommas av vinden. Våren är kall, och alltjämt stå träden där, lika kala som förut. Men så slår vädret om. Solen börjar skina, och det blir varmt. På endast några dagar är skogen som förvandlad, där den nu står klädd i sin lövskrud. En vinter i vila och så ett jätteverk utfört på några dagar. Varför fick då vintern och döden härska så länge? Varför kom ej livets stora seger förr?
Men var då trädet i vila, tills det med ens sände ut sina löv? Nej, redan föregående år började förberedelserna. Det som bröt av en kvist på den kala björken någon tid innan löven sprucko ut fick snart se saven rinna. Endast en ytlig betraktare kan tro, att lövsprickningen kommer oförberett och utan föregående arbete. Den som är mera noggrant studerar trädens växt finner snart, att arbetet pågår oavbrutet, tills det åsyftade målet vinnes, även om detta arbete ej alltid synes.
Så är det ock med Guds rike och dess tillkommelse. Det förberedes under tunga och mörka tider genom ädla själars bön och gärning, tills det en dag bryter fram i all sin glans och härlighet. Till att bereda väg för detsamma kallas vi alla. Vem är, som har mod att svara ja och sedan gå till verket?
Det går icke så lätt att helt glömma evangeliet om Guds rike, icke ens i krigets stund. De mest förtvivlade ansträngningar hava därför ofta gjorts för att få detsamma i harmoni med de egna planerna. Var och en vill hava Herren på sin sida. Vi hava talrika exempel på detta ifrån det sista kriget. Men vi behöver icke upprepa det som alla känna.
[…]
Nej, låtom oss icke göra Gud till en krigsgud, värre än den smutsige Baal eller den glödande Molok eller den liderlige Jupiter. Gud är vår fader: ”Vår förlossare av evighet”, det är hans namn (Es 63:16). Detsamma torde gälla om Guds förhållande till kriget, som det Jakob säger om hans förhållande till frestelsen. Ingen säge, då han bliver frestad: jag frestas av Gud; ty Gud frestas icke av ont och själv frestar han ingen, utan var och en varder frestad, då han av sin egen begärelse drages och lockas (Jak. 1:12, 14). När två pojkar slåss på gatan eller två sluskar drabba samman i en krog eller ett par eleganta herrar ränna värjorna genom varandra i duell, då uppenbarar sig krigets ande. Det gör den också i kvinnornas trätor, i de politiska striderna och i klasskampen. Men den anden har icke sitt ursprung från Gud utan från vår egen fördärvade natur och ytterst från satan. Hur viktigt är det icke att giva akt på den högtidliga varningen, som följer strax efter de nyss citerade orden av Jakob. Han säger: ”Faren icke vilse, mina älskade bröder. All god gåva och all fullkomlig skänk kommer ned ovanefter från ljusens fader, hos vilken ingen förvandling finnes eller någon växlingens skugga” (Jak. 1:16, 17). Ja, så är det. Det goda, det kommer från Gud. Det onda, det styra vi till med själva, frestade av den onda makt, som alltjämt är verksam i världen. Det visste redan den grekiske filosofen och skalden Kleanthes, som ett par århundranden före Kristus sjöng:
”Intet på jorden sker din vilja förutan, o Herre, intet i havets djup eller himlens eteriska rymder utan allenast den synd, som i dårskap de onda föröva. Dock, vad ojämnt är, du förstår att jämna och rätta, vänder det fula i skönt, det kärlekslösa i kärlek.”
Detta är ett stycke kristendom före Kristus. Det står i harmoni med gamla och nya testamentets innersta väsen. Det utgör också en protest från länge sedan avsomnade släkten mot deras gudlösa tal, som vilja leda krigets ursprung från Gud och hava honom som ledare i striden. Nej, vilja vi, att Gud skall leda oss, då är det bäst, att vi låta bli att föra krig.
[…]
Ett av de största hindren för en förbättring på såväl det militära som på andra områden är det individen icke vågar gå fram för staten och den ena staten icke för alla de andra. Men här gäller det att våga för den enskilde och för staten, ty förrän någon bryter förtrollningen, kan ej frälsningen varda uppenbar. Och även här visar det sig att kärlekens offermod är det enda, som ger hjälp och leder till målet.
Allt detta visar hän på den slutliga frälsningen endast kan komma genom den man som framför andra offrar sig själv för sina bröder och därigenom vunnit åt sig en evig rätt att vara mänsklighetens hövding och ledare, nämligen Jesus Kristus. Och det visar även hän på de i verklighet kristna såsom de förnämsta vägrödjarna för Kristi rike. Ty endast den som genom tro på Kristus fått del av det kärlekens offermod, som vågar allt och vinner allt, kan här utföra sin gärning såsom behovet påkallar. Den officiella kristendomen, som så länge behärskat folken, och som så ofta förväxlats med Kristi evangelium, har icke mycken kraft att giva för detta offerarbete. Men den kristendom som Jesus förkunnade och som han exemplifierade i sitt eget liv, den skall ännu vinna segrar och göra världens framtid ljus. Därför må vi vara vid gott mod, ty på ett eller annat sätt skall mänskligheten gå ljusare öden till mötes, när den börjar vandra på Guds kärleks vägar. Och den tiden är oss kanske närmare, än någon nu anar.
All grafik i detta nummer: Samuel Bokenblom
