Det började med en känsla, en känsla av att bli förminskad och berövad min agens. En känsla som uppstått i mötet med det som numera är mitt samfund: Equmeniakyrkan. Min bakgrund har jag i EFK, pingst och högkyrkligheten, så det är med dessa glasögon jag nu betraktar mitt nya samfund på jakt efter anekdotiska bevis på att samfundet har en annan människosyn än vad jag är van vid. Låt mig börja med visionen.
Equmeniakyrkans vision lyder: ”En kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar – mig, dig och världen.” Fin, men passiviserande. Gud står för jobbet, det är han som ska förvandla världen. Detta kan jämföras med Evangeliska Frikyrkans vision som innehåller en indirekt uppmaning till handling: ”Växande församlingar förmedlar hela evangeliet till hela människan över hela världen.” Här är det gasen i botten till jordens yttersta gräns. Jag har en uppgift, jag kan göra skillnad, någon tror på mig.
Nu kanske en vän av ordning tycker att jag är orättvis, för även i Equmeniakyrkans vision finns det en indirekt uppmaning till handling: att bereda rum för mötet med Jesus genom gudstjänst, diakoni och mission. Kanske har vännen av ordning rätt. Så låt mig gå vidare till liturgin, närmare bestämt samfundets kyrkohandbok där samfundets nattvardsordningar finns.
I Equmeniakyrkans kyrkohandbok finns fyra olika alternativ till nattvardsordning:
- Alternativ 1: en ordning för den som är ovan vid teologiskt språk
- Alternativ 2: en ordning för den som är van vid teologiskt språk
- Alternativ 3: en uppmaning om att vid syndabekännelsen använda psalmbokens böner och att under nattvarden formulera en egen bön efter ett visst mönster: tacksägelse till Fadern, åminnelse av Sonen, och en bön om Andens utgjutande över gåvorna och församlingarna.
- Alternativ 4: en nattvardsandakt där språket anpassats till att användas runt ett köksbord i hemmet.
Alla ordningar börjar med en sorts rannsakan, med tanke på min bakgrund är det framförallt formuleringarna för alternativ 1 som sticker ut:
Gud, med dig kan vi dela allt. Tillsammans bekänner vi vår delaktighet i världens splittring.Därför berättar vi nu om det som gör ont och det som vi ångrar. Vi vet att vi har sårat andra och andra har sårat oss. Vi delar också det som gör oss rädda.
För mig som är van vid högkyrkligheten känns detta ovant. I mässan är jag en aktör som bekänner en handling, medan jag i denna bön förlorat en del av min agens. Visserligen är alla människor både förövare och offer, men är det klokt att blanda dessa båda roller i en och samma bön där dessutom tyngdpunkten ligger på utsattheten för andras synder? Och vad händer om man upprepar denna bön varje söndag? Finns det inte en risk att man låser fast människor i en offerroll?
Även avlösningen till denna bön får mig att reagera:
När du gjort fel – Jesus Kristus förlåter dig.
När du blivit sårad – Jesus Kristus gör dig hel.
När du är rädd – du är inte ensam.
Om man varje söndag upprepar dessa ord finns det en risk att åhöraren tänker ”är det bara rädda och sårade människor som behöver gå på gudstjänst?”
Avlösningen för alternativ 4 (alltså nattvardsandakten) följer samma mönster: ”Gud förlåter, upprättar och ger dig mod att leva.” Alla behöver syndernas förlåtelse. Men alla behöver inte mod att leva. Därför finns det en risk att det uppstår ett skav när man på detta sätt framhåller en specifik mänsklig utsatthet till något som gäller hela församlingen. Och hos mig framkallar det en känsla av att bli förminskad. Ansatsen är god, man vill vara en kyrka för hela livet (du kommer väl ihåg visionen?), en plats där individernas olika erfarenheter ska få komma till uttryck, men då är gemensamma böner inte rätt väg att gå. Gemensamma böner behöver just vara gemensamma, de ska uttrycka något allmängiltigt.
Under ett föredrag under Equmeniakyrkans kyrkokonferens Vision26 hörde jag en föreläsare säga att Equmeniakyrkan har en ljus människosyn. Jag gissar att föredragshållaren syftade på den nyevangeliska traditionen i kontrast till den lutherska. En kontrast som bland annat framträder i Bo Giertz själavårdsroman Stengrunden. I denna roman från 1941 möter vi bland annat en adjunkt som påverkats av Missionsförbundets teologi om att ge sitt hjärta till Jesus, varpå hans lutherska kyrkoherde förmanande säger:
Hjärtat – det är en rostig plåtburk på en avskrädeshög. Just en snygg födelsedagspresent. Men där kommer en underlig Herre gående och förbarmar sig över den usla plåtburken och sticker sin spatserkäpp genom den och petar upp den ur smörjan och tar den med sig hem. Så går det till.
Mycket har hänt sedan 1941, inget samfund har samma människosyn som man hade då. Allt fler i Svenska kyrkan har närmat sig en katolsk människosyn, en människosyn som även finns i EFK och Pingst: att människan är förmögen att säga sitt ja till Jesus och att detta ja är något fint. Att människan inte bara är en rostig plåtburk utan att hon trots syndafallet fortfarande är Guds dyrbara avbild. På tal om katoliker skriver prästen Anders Piltz följande i ett gammalt nummer av tidskriften Pilgrim från 1997:
Vi måste slå vakt om synden som en dyrbar, dyrt förvärvad insikt. Den som frånkänner oss förmågan att synda vill ta ifrån oss vår kungliga värdighet. Människans storhet står i direkt proportion till hennes förmåga att synda. Just för att hon kan falla har hon en sådan hög ställning.
Är det detta jag känner? Att Equmeniakyrkan vill beröva mig min kungliga värdighet? För egen del föredrar jag den föreslagna bönen för alternativ 2:
Barmhärtige Gud, du som i Kristus öppnar vägen till dig och utplånar världens alla synder, jag ber dig: rena mig, så blir jag ren, hela mig, så blir jag hel, drag mig till dig, så får mitt hjärta ro.
Fördelen med denna bön är att den är vag. Uttrycket ”hela mig så blir jag hel” kan syfta på situationer där jag blivit utsatt för andras synder, men uttrycket kan också syfta på den syndiga naturen och tolkas som en bön om helgelse. Och på tal om helgelse: ordet ”helig” finns inte en enda gång i de böner som är föreslagna för nattvardsgudstjänster i Equmeniakyrkans kyrkohandbok. Istället är det ett annat ord som återkommer, och det är nära. Som i dessa två inledningar till nattvardsbönen (alternativ 1 och 2):
Livets Gud, du är nära som luften vi andas, som brödet vi delar, som vinet vi dricker.
Gud, vår Skapare, Kristus vår Frälsare, tack att du är Gud med oss: osynlig och uppenbar, överallt och nära.
Visserligen finns det ingen motsättning mellan helig och nära. Gud kan vara nära eftersom han är helig (annorlunda) och därmed kan uppfylla allt, Gud behöver inte materiellt utrymme utan är alltings ursprung och uppehållare. Men för den som är van att fira mässa är avsaknaden av ett tydligt sanctus kännbar. Att tillsammans med hela församlingen få brista ut i ett ”helig, helig, helig, Herren Sebaot” är ju en av mässans stora höjdpunkter. Att få räta på ryggen och meditera över det stora i att vara en del av ett heligt och allmänt prästerskap, att tillsammans med alla heliga och alla änglar få sjunga Guds lov. Att bli fråntagen denna uppgift, denna agens, är en i raden av alla de ting som får mig att känna mig förminskad. Att Equmeniakyrkan är den frikyrka som har haft allra svårast att inkludera den moderna lovsångskulturen gör inte saken bättre. Gudstjänsten reduceras därmed till att bara bli något som man bara behöver delta i om man är i behov av läkedom och mod. Inget för den som känner sig stark vill utföra en uppgift, för den som längtar efter att få göra skillnad i världen och få ett meningsfullt liv.
Visserligen finns ordet ”helig” som en rubrik efter avlösningen, en punkt där man föreslår en församlingssång på temat ”helig/lovsång”. Men eftersom denna punkt kommer efter syndabekännelsen och avlösningen riskerar lovsången att reduceras till en slags respons på Guds förlåtelse och inte som den uppgift som mässans sanctus utgör, att vara en del av Guds heliga prästerskap som förkunnar Guds lov.
Slutligen, naturligtvis finns det delar i kyrkohandbokens nattvardsmaterial som vittnar om agens. Till exempel denna inbjudan:
Jesus Kristus är mitt ibland oss. Han inbjuder oss på nytt till den heliga nattvarden. I denna måltid ger han sig själv till oss. Han leder oss in i djupare gemenskap med varandra och utrustar oss för vittnesbörd och tjänst.
Eller en av de föreslagna tackbönerna:
Kristus, vi tackar dig för din stora gåva. Du blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger. Hjälp oss nu att vara ett svar till dem som saknar vad vi äger i överflöd. Hjälp oss att höra det rop som du har hört, se den nöd som du har sett och tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Men känslan kvarstår. I EFK, pingst och högkyrkligheten kände jag agens, att jag var kallad till något stort, att jag kunde bli ett helgon, att gudstjänsten var ett andligt gym där jag tränades till att utföra stordåd. Kanske är det bara jag. Kanske ser jag inte skogen för alla träden. Kanske är det bara en kulturkrock. Kanske överdriver jag bara. Men oavsett så sitter jag med en känsla av att vara en plåtburk. Inte rostig av synd, men likväl obrukbar.
All grafik i detta nummer av Samuel Bokenblom
