Detta är ett utdrag från C.G. Hjelms bok från 1952, Samvetsömme Hjelm i beredskap, där han återger minnen och reflektioner från sin tid i civiltjänst under beredskapsåren. Boken publicerades ursprungligen av Evangeliipress, här återgiven med tillstånd.
I och med samvetsömhetens uppkomst i Sverige, uppstod en ny typ av predikanter. Jag kallar dem här för Hunnebergspredikanterna. Jag skulle kunna ta namnet från andra förläggningar av samvetsömma såsom Sunnanås och Fågelsjö, Hamra och Åsbro.
Under den första tiden utbildades en säregen typ, som var mera präglad av just samvetsömhetens idé med starkt kristen motivering. Under långa år hade fribaptisterna varit ensamma om sin inställning till denna punkt. De var så isolerade från andra kristna, missaktade och hållna för villolärare att deras urkristna ståndpunkt i krigstjänstfrågan icke blivit vederbörligt beaktad. Redan i början av detta århundrade hade flera fribaptister gått i fängelse för sin tro och bjudit ett segt och ihärdigt motstånd. Under årtionden hade baptisthövdingen Jacob Byström i riksdagen motionerat om undantagslagar för dessa samvetsömma bröder.
Efter första världskriget slut aktualiserades de samvetsömmas ställning igen och nya lagar stadfästes, enligt vilka dessa unga män skulle få göra civilt arbete för statens räkning i stället för värnplikt i vanlig ordning. Detta åtgörande var ett stort framsteg i likhet med bestämmelser i andra länder, som långt tidigare hade bestämt om undantagslagar för mennoniter och kväkare, vilka ända sedan 1500-talet hade varit vägrare.
I de stora folkväckelserna som gick över vårt land på 1800-talet togs inte något annat etiskt problem upp till praktisk lösning än nykterhetssaken. En troende människa skulle vara en nykterhetsman. Att vara militäriskt sinnad var nästan en förtjänst, ty den bäste kristne skulle vara den bäste soldaten. Fromma militärer av hög rang stod som ledare för inom vissa samfund, inom andra var vanliga knektar och underofficerare förtroendemän. Detta gjorde att militarism och fosterlandskärlek ansågs vara samma sak. En god kristen var naturligtvis fosterlandsvän och som sådan försvarsvän. Att frukta Gud och vara arg på eller rädd för ryssen var nästan samma sak. Tysk militarism beundrades. Tysklands kejsare och rikskansler var gudfruktiga män enligt ryktet.
I USA var det självfallet, att den kristne skulle slåss, när det behövdes. Hade man inte betraktat indianerna som filistéer och sig själva som Israels barn, när man tog Nya världen från rödskinnen. På de tyska soldaternas bälten stod att läsa: Gott mit uns och på dollarn fanns orden: In God we trust. Gustaf II Adolf skrev psalmer och Karl XII sjöng psalmer. Karolinerna var fromma bedjare. Soldaternas vänner försökte att vinna de värnpliktiga för Jesus. I krigsmans erinran hette det: Krigsman frukte Gud.
Att då bli samvetsöm ansågs nästan som både som brott mot Gud och otrohet mot fosterlandet. Kunde en samvetsöm värnpliktig vara en verklig kristen? En nervös mamma sa till sin 20-årige pojke, som hon fött på gamla dar, när hon fick se honom i sällskap med mig: Snälle lille Birger, måtte Gud bevara dig från att bli förförd av de där samvetsömme.
En predikant av den gamla stammen yttrade sig. Det ska vara i dessa yttersta tider, innan Herren kommer, som unga män komma på sådana där idéer. När jag själv kallades att predika i en viss församling, ansåg ett par ledande bröder, att min samvetsömhet var en fara för verksamheten. Det var oandligt att befatta sig med sådana ting. Jag borde helt ägna mig åt evangelium och predika Guds ord.
Det var således en ganska självständig typ av predikanter som utbildades under dylika förhållanden. De måste gå emot opinionen. Karaktären måste betyda mer än karriären.
En förgrunds- och föregångsman var kyrkoherde John Woxström. Med sin devis: Korset icke svärdet skall en kristen taga, som han kallade för Världsfredsmissionens ledstjärna, samlade han unga män från alla samfund omkring sig. På förläggningen hade vi de orden uppsatta och såg dem varje dag. John Woxström var nitisk, så att elden förtärde honom. Nu är han en bruten man. Hans minne skall leva bland oss.
Kyrkoherden anordnade stormöten. Han uppträdde vid både lämpliga och olämpliga tillfällen. Ingen diplomati förstod han och ingen försökte han sig på. Ibland blev han utom sig av nitälskan. I sina vädjanden till olika personer och myndigheter blev han ofta förbisedd eller föremål för åtlöje. Ärkebiskop Nathan Söderblom förstod honom och visade honom allvarligt deltagande på flera sätt. Woxström brann för fredssaken. På våra konferenser i Göteborg, Örebro, Skutskär och Hallstavik var han med och gjorde en glödande själs insats. Korset i emalj med orden: Charitas Christi negat militiam, var hans idé, Kristi kärlek vägrar krigstjänst. Detta kors med denna inskrift bär många bröder alltjämt.
[…]
En annan fredens eldsprofet, som tagit upp hela det etiska problemet i kristendomen till behandling och icke på någon punkt ville veta av någon som helst kompromiss, var Josef Roth. Han var en skarp figur från alla synpunkter. Han hade en tunga som var vass som en gadd. Huvudet hade han lånat från en fasantupp. Händerna spretade som utspända fenor på en flygfisk. Blicken kunde vara nålvass. Orden flög som pilar från en båge ur munnen på honom. Ack, snälla läsare som aldrig hörde eller såg Josef Roth, varför skall det icke förunnas oss att mera lyssna till en talare av denna fullkomliga form som han? Varje mening ha yttrade vass eller mild, frän eller from, var alltid av innehåll och värd att nedtecknas och gömmas i minnet. Josef Roth var mager och smal som en rakkniv och skar tunt och fint i allt han rörde vid.
Stod han fram i frikyrkomöten, i väckelseserier eller samvetsömskonfereser, var han alltid lika frejdig, orädd och anfallande. I allt detta var han en drömmare och en mystiker, en känslig själ, som led under livets bördor och kämpade med mänskliga krafter mot övermänskliga makter. Sjukdomen härjade hans kropp och tog till sist ut sin rätt.
Vi möttes först i Vargön inom den rent utopiska skapelse, som kallades Vargöstiftelsen. Den gick i medeltidsstil och skulle bilda ett Guds rike på jorden. En sådan påtaglig och praktisk lösning av Guds rikes idé tyckte många var för påkostande. Men Roth drömde om att få till stånd något á la Jerusalemskoloni i vårt land.
När Roth predikade i Vargöns kapell, hade han den mest andäktiga skaran framför sig. När någon på läktaren inte satt stilla bland ungdomarna kunde han häva ur sig: Hör ni bröstlösa och höftlösa jazzjäntor och ni veka ynglingar, sitt stilla! Jag får äckel bara ni rör på er. Så slog han om och predikade med ett blödande hjärtas kärlek och själar kom till Gud. Roth vann många fina själar för sin Mästare, som han älskade med passion.
När vi kom upp i predikantbostaden, Konrad Eriksson var pastor där 1925, sjönk Roth in i fantasier och drömmar. Hade jag icke min gamla mamma, skulle jag i morgon lösa biljett och fara till Jerusalem och gå in i kolonin. – Jag vet, att många håller mig för ett mellanting mellan en idiot och streber men jag vet inte om det beror på Guds nåd eller begynnande åderförkalkning, ty jag älskar dessa bröder ändå. – Jag vet, att det finns anpasslingar i kristenheten, som gör vad som helst, bara det passar för tillfället. Passar det inte, är de lika färdiga att låta bli. Dessa bröder får framgång. De gör karriär. Natten skred fram och Josef Roth satt och lät sådana där meningar undfalla sig, som uppenbarar filosofen, som undrar över tillvarons underlighet.
Ett annat år träffades vi i Örebro. Samvetsömma från hela landet hade kommit samman. Josef Roth var så kallad huvudtalare. På ett friluftsmöte yttrade han: Vi beundrar våra frikyrkliga ledare, men deras försvarsvänlighet tar vi avstånd ifrån. Sven Lidmans omvändelse var det året det stora samtalsämnet. Roth förde fram i sitt tal fram den saken och sade: Han har bett om förlåtelse för sina synder. Varför glömmer han de synder han begick, då han ville ha vårt land i krig på den tid han var aktivist.
På kvällen hade vi möte i en kyrka. Roth viskade till mig: Ta upp kollekten, innan jag talar, annars får vi ingenting i kväll.
Det tal han höll den kvällen blev en svår vidräkning med den andlighet, som inte är vaken över sitt etiska ansvar. Han sade b.l.a. följande: Jag känner en ung man som beundrar Johannes döparen till den grad, att han inte kan ha hängslen i byxorna. Han använder svångrem. Att han inte äter gräshoppor beror på att de är för otäcka. Vildhonung hittar han ingen. Den unge mannen har ingenting emot att lära sig på militariskt vis döda sina medmänniskor, bara han slipper göra det på lördag, ty han har fått ljus över sabbaten. Annars kan han utan samvete göra det på söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag.
[…]
När mötet var slut den vackra sommarsöndagen, gick Roth och jag och satte oss på en soffa utanför Sparbanken. Där blev vi sittande hela den ljumma natten. Något av profeten Hesekiel låg den natten över Josef Roth. Vemodet sjönk djupt i våra själar. Vi var fullt införstådda med varandra, att Jesu väg är en lidandets väg, som vi i de största och svåraste stunderna måste gå en och en med endast Herrens blodsmärkta fotspår i sanden som enda ögonmärken.
När vi i sommarnattens dunkel kände oss närmast släkt med kristendomens martyrer, tyckte vi, att troshjältarnas gärningar lyste som rubiner i livets krona. Ska vi nå målet, ska vi få kronan, ska vi orka hålla ut intill änden? När morgonstjärnan gick upp på himlen och bådade den nya dagen, tryckte vi varandras händer till förbund, som inte kan stadfästas med ord men som binder två själar evigt samman.
Nästa gång jag mötte Josef Roth, var han en kroppsligt bruten man. Viljan var böjd under Guds mäktiga hand. Josef Roth var redo att offras. Han hade behållit tron. Döden tog honom för tidigt, tyckte vi. Himlen hade en annan mening. Josef Roths insats verkar ännu och hans ord och inspiration tände själar, som gav ljus åt nya vandrare på den smala vägen. De samvetsömmas antal växte till tiotusen bröder.
De andra predikanterna lever och verkar ännu. Jag nämner Nils Holmstrand och Axel Vändal. De tillhörde Missionsförbundet och fick väckelse i Vargöns baptistförsamling. Gud gav välsignelse åt de torra samvetsömma bröderna, som lade tonvikt på etiken men inte glömde nåden. Väckelsen blev en seger över både satan och religiös militarism. Hela samhället blev omställt.
[…]
[De] samvetsömmas verksamhet [blev] av största betydelse för den kristna samarbetstanken. Här hade vi ekumenik i praktiken av hållbar kvalité.
Inte minst gällde detta våra fribaptistiska bröder, som länge kämpat ensamma, missförstådda av de andra samfunden och varit misstänksamma i sin tur mot bröder av annan kristen åskådning. Nu kom vi varandra så nära att vi började värdesätta varandra som lika goda bröder på båda hållen.
Knappast något har betytt så mycket för den kristna gemenskapens fördjupande som de samvetsömma brödernas förbrödring på sådana platser som Hunneberg och andra. I detta gemenskapstecken ordnade bröderna stormöten uppe på berget sommar efter sommar och kallade predikanter från olika riktningar.
Holmstrand och Vändal fick vara banbrytare för en viktig brödrakärlekens mission. De blev helt och fullt trodda, därför att de fått väckelse.
[… ]
Det var i denna stämning och rörelse vi kom 1924 på sommaren. Holmstrand och Vändal hade slutat på Hunneberg. Vi fick träda i beredda gärningar. De samvetsömmas rörelse blev en fredsrörelse, en doprörelse och en gemenskapsrörelse. På flera andra platser blev det en väckelserörelse och kraftledningsrörelse. De samvetsömma inte bara högg skog på Hunneberg och andra kronoparker. De utförde mycket annat samhällsnyttigt arbete under Vattenfallsstyrelsen, som hade dem till att måla kraftledningsstolpar härs och tvärs över vårt land, som just i de åren välsignades med utnyttjandet av den elektriska kraften.
All grafik i detta nummer av Samuel Bokenblom
