C.G. Hjelm (1903–1965) var vid sin tid en mycket populär predikant som själv gärna och ofta knöt an till anabaptismen. Han var i tur och ordning: metodist, baptist (inom främst Örebromissionen), och för en tid pingstvän för att sedan sluta sina dagar i Örebromissionen igen. Hjelm var också medlem av den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen, den kristna intresseorganisationen inom partiet. Han tillhörde på det sättet en sorts frikyrklig vänster. Hjelm var även organiserad pacifist. 1934 gjorde han en vådlig färd till London för att delta i International War Resisters´ världskongress. För att dryga ut sin skrala reskassa tältade han med sina vänner i kohagar och kolupplag på vägen till de brittiska öarna. Hans avslappande hållning till de vänsterradikala visar sig i att han skriver uppskattande om ett tal som anarkisten Emma Goldman höll på kongressen. Han uppskattar också särskilt Tolstojanhängaren Přemysl Pitters tal på samma kongress – hans person verkar ha gjort starkt intryck på Hjelm.
Den konferens för vapenvägrare, eller den på den tiden gångbara termen samvetsömma, som hölls i Bodafors 1927 diskuterade möjligheten att skapa en ”Fredsvännernas centralråd” – vilket är en möjlig blinkning till det syndikalistiska Sveriges Arbetares Centralorganisation. Om det finns ett försiktigt intresse från Hjelm kring vänsterradikalism hur besvaras då detta intresse från den frihetliga vänstern? Hur speglas han själv i exempelvis den anarko-syndikalistiska Arbetaren genom åren? Arbetaren intog och intar inte sällan en polemisk hållning till religion. Så finns det här en nyfikenhet kring den frikyrkliga pacifistiska predikanten? Svaret är väl – som med mycket annat – snarast ett både och.
De samvetsömma och blockaderna
Den tidigare nämnda konferensen i Bodafors där de samvetsömma vapenvägrarna samlades är ett av de tillfällen då C.G. Hjelm nämns i Arbetaren. Hjelm hade cyklat tillsammans med anabaptistentusiasten Karl Kilsmo från sin beredskapsplacering som skogshuggare på Hunneberg utanför Vargön, Västergötland, till den lilla småländska orten för att kunna delta på konferensen. Arbetaren publicerar en kortare notis där man konstaterar att under konferensen hölls stora möten i Nässjö och Bodafors. Det som särskilt tilldrar sig intresse är att kongressen beslutat att kristna krigstjänstvägrare om ”arbetskonflikter i form av strejk och blockad” uppstår ska vända sig till regeringen och begära annan tjänst – de får alltså inte agera svartfötter. Detta för att inte ”ytterligare förvärra situationen”. Hjelm själv är märkbart stolt över detta beslut. I sin bok Samvetsömme Hjelm i beredskap återger han en artikel från den anarkistiska tidningen Brand. De samvetsömma kallas för ”disciplar av en eller annan religiös åskådning”, i denna artikel framhålls de samvetsömmas bakgrund i arbetarklassen som skäl för kongressens beslut:
Dessa arbetare, som nu befinna sig nu i civil militärtjänst, ha växt upp i arbetarhemmen, de äro från barndomen förtrogna med de förhållanden, under vilken en arbetare får släpa fram sitt liv. De ha erfarit hur knapp en arbetares lön är, hur en arbetare har det. De ha också vetskap om att arbetarnas – deras fäders och kamraters, enda försvar mot en hänsynslös arbetsköpare, är blockaden och strejken. De ha vuxit upp och lärt sig den moralen, att det är en låg handling, att medelst strejk- eller blockadbryteri stjäla brödet från de stridande arbetarna. Deras humanism förbjuder dem att lära sig bära vapen emot andra människor, deras humanism synes ävenså utsträcka sig till att förbjuda dem att förvärra arbetarnas ekonomiska ställning, genom att utföra sådant arbete som förklarats i blockad.
Arbetaren publicerar senare även en kort notis från den sjätte kongressen för Kristna Krigstjänstvägrarrörelsen 1929 i Skutskär utanför Gävle. Där konstateras det att ”de kristnas ställning till militarismen” ska behandlas och att C.G Hjelm är ledare för rörelsen. 1957 dyker C.G. Hjelm upp igen, denna gång i egenskap som resande för Svenska Världsfredsmissionen (nuvarande Kristna Fredsrörelsen). Här konstaterar skribenten att årskonferensen enhälligt beslöt att i brev till kristna riksdagsmän försöka få dem att ”på allt sätt verka för internationell avspänning och avrustning” och även nationell sådan till förmån för ”humanitära och sociala ändamål”.
I frågan om antimilitarism sammanfaller alltså den frihetliga vänstern och de kristnas intressen, vilket gör att C.G. Hjelm och rörelserna kring honom ploppar upp i både Arbetaren och Brand. Hjelms arbetaretik i kombination med hans kristna pacifism gör att han väcker sympati hos anarkister och syndikalister.
De ”gudfruktiga fötterna”
Den fjärde september 1944 återkommer Hjelm i Arbetaren. Detta i en sorts halvt satirisk text där skribenten ironiserar över Pingströrelsens behov av att upprätta en pensionskassa för sina predikanter. Författaren finner det lustigt att man i ett rundbrev hänvisar till apostlamötet i Jerusalem som modell för att på ett bibliskt sätt avgöra pensionsfrågan: ”detta upplyser [överraskande] oss hedningar om att apostlamötet i Jerusalem behandlade pensionsfrågan”. Förutom ett ifrågasättande kring den stora summa pengar som fondens förvaltare ska lyfta är skribenten också skeptisk till att de gudfruktiga gärna klär sina jordiska bekymmer i en högstämd biblisk språkdräkt. Dessutom värderas Lewi Pethrus till en mindre förmögenhet medan hans förlagsarbetare måste leva av ”tro och bön”. I denna satiriska artikel nämns C.G. Hjelm som en av de ”pekoralistiska predikanterna”. Hjelm uppfattas alltså ha en högstämd pekoral stil. Antagligen syftar också pekoral på att han är pastor. En pastor är som bekant en herde, ordet pekoral kommer från latinets pecus som syftar på boskap.
Hjelm kallas här för Hjelm med ”de gudfruktiga fötterna”. Vad detta syftar på får vi veta i en artikel från augusti samma år. C.G. Hjelm – här felaktigt kallad T.G. – ska ha sagt om biografer att ”Jag sätter inte mina gudfruktiga fötter på deras skitiga golv”. Skribenten svarar på detta att Hjelm måste ha undersökt golven noggrant om han kan avgöra att de är skitigare än Filadelfiakyrkans. Han kanske för hygienens skull borde ta på sig några ”gudfruktiga galoscher”? Detta med de gudfruktiga fötterna verkar ha skapat en hel del irritation på Arbetaren, för Hjelms påstående om att det finns något som kallas ”gudfruktiga fötter” i Skriften nagelfars och befinns vara grundlöst av en skribent i en artikel från 31 augusti: ”det har aldrig förekommit några gudfruktiga fötter. Den historien har pastor Hjelm fått alldeles om – bakfoten”.
”Jesus, Lenin och Hitler”
I en mycket kritisk insändare från november 1934 totalsågas ett föredrag Hjelm ha hållit i Skoghall om ”Jesus, Lenin och Hitler”. Här berömde Hjelm den svenska socialdemokratin för dess positiva hållning till religionen, men Lenin fördömdes som antikristen ”vilket skulle bevisa att han inte var klok även om han på andra områden var ett geni”. Kommunismen ansågs av Hjelm vara en bluff. Ungsocialisten Hinke Bergegren däremot framhålls av Hjelm som någon som hade planer på att bli en predikant – varför det fanns något fint hos honom. Det mest anmärkningsvärda är att Hjelm enligt insändaren ska ha varit positiv till Hitler efter en resa till Tyskland. Hitler hade reformerat bort arbetslösheten i Tyskland – något som inte socialdemokraterna lyckats med. ”[D]enne profet borde verkligen läras veta hut” skriver insändarskribenten tillsammans med mycket annat skarpt. Hjelm är i sina skrifter mycket avfärdande mot Hitler och menar att han visste att katastrofen var i annalkande redan på trettiotalet. Men det är fullt möjligt att Hjelm var mer politiskt naiv än vad han ger sken av och såg något positivt i den tidiga nationalsocialismen. I en bok från 1945 nämner Hjelm ett besök i Tyskland 1930. Han skriver där om de kristna pacifister han mötte på resan. I en berörande passage nämner han dem vid namn för att de på något sätt ska gå till eftervärlden. Om en Erwin Müller som gjorde hitlerkritiska uttalanden skriver han: ”Var finns han och hans familj nu?”
Helbrägdagörelse
I en annan insändare från 1956 – av en skribent som är kritisk mot läkarskrået (”en grupp specialister som kan mer och mer om mindre och mindre”) – redovisas ganska neutralt att Hjelm försvarade helbrägdagörelse – helanden – genom tro i ett radioprogram. Han debatterade mot en representant för läkarskrået som avfärdade gudomliga helanden och ansåg sig kapabel att förklara hur dessa egentligen går till. Insändarskribenten skriver att läkaren ändå verkade tro på en Skapare, ”men denna tro uteslöt tydligen Skaparens egen justeringsförmåga”. Här framträder alltså en oväntat positiv bild av tron på helande. De helades egna erfarenheter som de vittnade om i radioprogrammet beskrivs som intressant av insändarens skribent.
Gudfrukt
Till sist under rubriken ”Saxat och sett” finns ett citat, från C.G. Hjelm som är taget från tidningen Broderskap. Detta citat verkar redaktören ha funnit lustigt. Hjelm påstår att Konsum ”från affärssynpunkt är en ganska gudfruktig affär”. Vid denna tid, 1956, var Konsum en ideologiskt driven kedja präglad av ett nästan utopiskt tänkande kring den kooperativa idéen. Konsum växte tillsammans med folkhemmet. Det klädde och födde det. Och kooperationen drevs av en rasande folkbildningslust där hemmalivet skulle rationaliseras och moderniseras, som Sara Kristoffersson visat i sin bok Det förlorade paradiset. Men vad är det då som Hjelm finner särskilt gudfruktigt hos Konsum? Jo, att de ”säljer Jaffaapelsiner mer än andra affärer gör det”. Dessa apelsiner är inte bara ”bäst och störst”, Konsum gör också en god gärning genom att ”köpa produkter från Israels land”.
Den positiva hållningen till Israel var inte bara något frikyrkligt. Det var heller inte bara ett behov av att sona Europas brott mot judarna som Hjelm ger uttryck för. Kärleken till Israel var något som delades med stora delar av vänstern. Israels tidiga socialdemokratiska historia samt dess kibbutzer med kollektivistiska och jämlikhetsorienterade ideal framstod för många inom vänstern som mycket attraktivt. Kibbutzerna var en sorts frihetlig socialism i praktiken. Om Arbetarens skribenter vid denna tid ansåg att det var, om inte gud-fruktigt så åtminstone, gott att köpa israeliska apelsiner framgår inte.
All grafik i detta nummer av Samuel Bokenblom
