Publicerades ursprungligen på Patreon
Teokrati är på tapeten. När krig bryter ut under våren 2026 med tre inblandade regimer som alla hävdar att de har Gud på sin sida, och har ledare som ser detta som en konflikt i den sista tiden, då skakar den globala ordningen. Den prisbelönta romanförfattaren Steve Sem-Sandbergs De heligas stad (Albert Bonniers 2025) blev därmed möjligen ännu mer aktuell än väntat. Att jag dessutom har en personlig historia med anabaptismen gjorde mig inte mindre sugen på att läsa boken. Berättelsen handlar om den spektakulära anabaptistiska revolutionen år 1534 i Münster (nuvarande Tyskland). Staden belägrades av den etablerade kyrkans trupper, och en kortvarig brutal diktatur upprättades av de nydöpta kristna revolutionärerna. Tyvärr gjorde De heligas stad mig, de litterära kvalitéerna till trots, besviken.
Under något knappt decennium i början av 00-talet ägnade jag (orimligt) mycket tid åt anabaptismen, en av de radikala grenarna av 1500-talets protestantiska reformation. Anabaptisterna hade egentligen bara det gemensamt att de förkastade barndopet till förmån för dop av troende vuxna. Detta låter möjligen inte så spännande, men i ett kristet enhetssamhälle var det här ett mycket radikalt ställningstagande som fick stora konsekvenser. Anabaptismen kom också att bli historiskt viktig, bland annat som förelöpare till senare frikyrkorörelser. När jag för tjugo år sen doppade mig i denna flod läste jag en mängd historiska källor, sekundärlitteratur och nutida uttolkare. I slutet av mina teologistudier skrev jag bland annat en kandidatuppsats om detta, och under några år publicerade jag 70 veckobrev som långt senare blev en bok. Jag var väldigt fascinerad, för att inte säga gripen, och intresset var långt ifrån enbart teoretiskt. Vi grundade en kommunitet som var inspirerad av anabaptismen, och såväl jag som den grupp och den mikrorörelse vi var en del av hade en hel del kontakt med nutida anabaptister. Vi besökte bland annat flera olika anabaptistiska grupper i England och USA.
Den historiska anabaptismen uppträdde i en rad olika versioner. Här fanns allt från grupper som levde separatistiskt i full egendomsgemenskap/kristen kommunism (hutteriterna, som fortfarande finns kvar!) till reformistiska statskyrko-anabaptister såsom Balthasar Hübmaier. Huvudströmmen var, eller kom i alla fall att bli, de (relativt) egalitära pacifistiska grupper som enades under eller influerades av trosbekännelsen Schleitheim. Men det fanns också apokalyptiska revolutionära fåror, och det är från dessa revolutionen i Münster växte fram.
De heligas stad är en välskriven, fascinerande och mycket initierad historia. Så vad handlar då mitt missnöje med boken om? Jo, förutom att berättarperspektivet känns mindre trovärdigt upplevde jag den inte som speciellt spännande, de dramatiska händelserna till trots. Och storyn är i mycket ett oklart motiverat frosseri i våld och galenskap. Min huvudinvändning är att man som läsare inte får någon förståelse för att en annan anabaptism än denna variant fanns, och ännu mindre att en stor del av rörelsen var pacifistisk, demokratisk och maktutmanande. Att detta var en rörelse som växte fram ur och konfronterade ett enormt brutalt och förtryckande samhälle som dränkte resningar (såsom bondeupproren) i floder av blod, och som förföljdes brutalt även när man var pacifister, är på sin höjd något man anar. Dessutom uppvisar boken ett förvånansvärt klent intresse för de sociala, religiösa och psykologiska processer som ledde fram till gudsriket i Münster. De ledande och övertygade framstår i stort sett enbart som onda och galna.
Nu fattar jag såklart att det här är en roman, men när den här typen av skildringar av historiska skeenden (utan redovisade källor) möter den låga kunskapen och de många fördomarna om radikala eller obskyra religiösa/politiska rörelser bland allmänheten blir utfallet olyckligt. Skeva bilder av anabaptismen har en lång historia, och detta drabbar nutida anabaptister, där vissa grupper såsom Amish, hutteriter, Bruderhof och konservativa mennoniter lever på ett sätt som avviker mycket från mainstream-samhället. Till skillnad från många anabaptist-kramare anser jag inte att vare sig dessa eller 1520-talets Schleitheim-grupper är mer genuina anabaptister än de apokalyptiska revolutionärerna. Alla har de också sin beskärda del av mörker, däribland sin hårdföra patriarkala struktur. Tyvärr tror jag personligen inte längre det existerar några grupper som utgör ett klart lysande ljus i mörkret eller är en ”stad på berget”, med bergspredikans ord. Det galna, motsägelsefulla och brutala måste därför få finnas med när sociala rörelser och alternativa grupper ska belysas. Men De heligas stad var i mitt tycke en väl enögd och trist historia av en av Sveriges mest hyllade författare. Åtminstone för de av oss som vare sig vill ha teokrati eller ta den rådande ordningen för given.
Grafik av Samuel Bokenblom
