Första maj
Alla var på gatan. Jag menar alla. Ställde mig på ett elskåp för att se en bit fram på gatan och hitta vännerna. Psalmsång mot nazism. Jag bad tydligen i direktsändning den dagen. Orden nådde ut i etern, vi var obegripliga.
Sit-in. Bortsläpad. Märkliga kommentarer från snuten som leder en till den abonnerade bussen som ska köra i väg demonstranter upp till stadsparken. Bodde typ där, så för mig var det skjuts hem. Var galen på den tiden förresten. Följde inte med kamraterna tillbaka till stan utan gick hem till en Livets-ordare som jag var olyckligt kär i. Helvete. Det är de små sakerna som får en på fall.
Precis som de regeringsnära högerextrema partierna har mitt engagemang drivit längre från aktivismen och mot ett mer systematiserat och betonggrått engagemang. Vill att vänstern ska ha platser, så jag bibehåller föreningsinfrastruktur och orkar inget annat. Sekreterar- och kassörsgrejer, koll på alla lösenord och leverantörsavtal. Ger föreningen allt jag gav till kyrkan. Högerkrafterna jobbar på med autokratisering och framväxande polisstat. Det finns så mycket jag borde göra. Jag med min potential. Det är de små sakerna det faller på ändå. Jag orkar inte gå upp på lördagar och demonstrera. Orkar inte hitta er och göra… nånting. Vad som helst.
För elva år sedan orkade jag oftare. Längtade efter att anden skulle driva mig. I slutänden var det ofta skuld som drev. Men även anden har brutit upp mitt bröst. Jag minns vansinnet och adrenalinet, hur det tog sig ut ur mig, lockade mig under staketen, lockade mig till er. Vi orkade tillsammans. Väckte nåt i varandra. En jävla kyrka, i sin enklaste form.
Jag har inte mött er på gatorna eller picknick-filtarna på länge. Kanske för att jag mest är hemma, eller i min förening. Det har också blivit farligare med picknick och banderoller. Farligare med slagord och sit-ins. De tog våra telefoner redan på den tiden, nu tar de väl oss redan på planeringsstadiet? Men sånt går att komma runt. Det är de små sakerna som hindrar oss. Jag orkar inte göra fler saker. Jag vill ha strejk, inte aktion. Vägra med mig. Avgå alla, avboka allt. Finns en sådan väg(ran)?
Sa upp kontakten med gud för många år sen. Drev bort från våra kyrkor. Himlen är tom och kall, taket oändligt högt. Men vissa stenar ropar fortfarande. Utanför Sofiakyrkan finns en minnesplakett över Första maj 2014 bland gatstenarna på marken. Ser alltid till att nudda den när jag passerar där. Det är som om den utstrålar värme.
Den första maj 2014 satte sig ett antal i kristna aktivister i vägen för det nazistiska Svenskarnas parti som genomförde en marsch genom Jönköping. Det var en olaglig så kallad sit-in. De sjöng psalmer och andra kristna sånger som ”Jesus älskar alla barnen”. Marschen upplevdes också provokativ av andra motdemontranter då budskapet var att Jesus också älskade nazisterna. Två radioreportage gjordes om aktionen med rättsligt efterspel.
All grafik i detta nummer av Samuel Bokenblom
