Det tysta arbetet i parken
som småbarnsföräldrarna ägnar sig åt
när barnen blir alla föräldrars ansvar
litegrann.
Möta en väldigt stirrande blick med ett leende.
Erbjuda en äppelbit till tiggande ögon.
Stoppa ett slag.
Släppa fram i klätterställningen.
Smaka sandsoppa.
Stoppa gungan mitt i farten,
så en liten kan knalla förbi.
Bemöta utropen.
Svara på frågorna.
”Jag skrämde iväg en fågel!!!”
”Vad bra!”
”Jag stampar på myrorna!!!”
”Jaha, men låt myrorna vara. De letar bara efter mat.”
”Vet du vem som slängt den här?”
frågar en okänd och snorig fyraåring
och håller upp en bit plast.
”Nej, det gör jag faktiskt inte.”
”Inte jag heller.”
Den tysta överenskommelsen trötta föräldrar emellan
Prata lite ibland
Om barnen.
Prata mer andra gånger
Om barnen och förskolorna.
Och ibland inte alls
Bara med barnen.
Tänk om den tysta överenskommelsen bryts. Överenskommelsen om det fredliga vi gör i parken
I vårt zombie-liknande tillstånd.
Vi lär våra barn att samsas med andra
Och lita på människor,
Även de vi inte känner.
Tänk om jag bryter överenskommelsen.
Tänk om någon behöver höra om Jesus?
Hinta om församling. Hinta om bön.
Hoppas att mina zombie-kollegor blir intresserade och frågar mer?
Gå ut hårt?
”Får jag berätta för dig om vem Jesus är?”
Eller ska jag nöja mig med det sköna
som är att delta i samhällslivet
genom att upprätthålla den goda praktik
som föräldrarna
och femtontimmarsbarnen
ägnar sig åt i lekparken
en solig tisdag kl. 14:37?
Herre, förbarma dig över oss.
Och låt din Ande leda mig.
Öppna mina ögon så att jag ser Dig före jag ser allt annat.
Amen
Grafik av Samuel Bokenblom
