Ylva Eggehorns Sången underifrån skildrar Jesusrörelsen och berättelser om den som sällan får berättas och därför riskerar att glömmas bort. Mer konkret skildrar den livet i Huset, där berättarjaget lever tillsammans med Daniel och flera andra mer eller mindre udda karaktärer i en andefylld gemenskap. Nedanstående är ett kapitel ur boken.
I samma veva ringde en fransk filmregissör och frågade om hans team fick komma ut och göra en dokumentär. Ett avsnitt i något som skulle heta ”religion i Sverige”. Han hade fått tipset om oss från författaren Lars Gyllensten, efter att ha intervjuat honom. Vi var ytterst tveksamma
Några intervjuer med mig i veckopressen hade resulterat i mer eller mindre subtila artiklar där hela ”den-här-rörelsen” (i Umeå, Lund, Oslo, Köpenhamn, Mölndal, Uppsala, Stockholm, Småland) pekades ut som en importprodukt från högerkristna i USA. Vad vi själva hade att säga om saken spelade ingen roll. Man hade konceptet klart redan från början.
Jag hade fortfarande starka minnesbilder från miljökonferensen i Stockholm för ett par år sedan, den första internationella i sitt slag, i gamla Konstfacks lokaler på Klaravägen. Tänkte på Danilo Dolci, liten och massiv, med en genomträngande varm blick, som pressade ihop fingertopparna när han talade, framåtlutad som om han vore på väg någonstans fastän han uppenbarligen satt kvar på stolen.
– Vår uppgift är att satsa på det till synes betydelselösa. Nu har vi ett projekt där vi ser till att småbönder på Sicilien får ett fungerande kooperativt system för vatten. Så att de kan hävda sig mot förtryckande och korrupta myndigheter och markägare. Nästa steg: att se till att de använder sin nyvunna makt solidariskt och inte upprepar mönstret!
Vem pratade om värdet av att förspilla sitt liv på smågärningar? Det kunde ha varit han. Men antagligen någon av de andra: dom Hélder Câmara, Cabral (som gav bort armbandsur till folk i byarna så att de kunde hålla reda på tiden), Paulo Freire vars tankar jag och flera med mig redan kunde utantill, Bruce Olson som levde tillsammans med motilonerna i Sydamerika, lärde sig deras språk, deras myter, deras medicinska ceremonier, för att under fem år, i djup respekt, gå in i deras värld och tillsammans med dem upptäcka motilonernas Jesus, helt på deras sida i kampen mot skogsskövlare, kulturmördare och industriella plundrare. ”Christ is immanent in every culture.”
Vi var avvaktande men bestämde oss för att göra ett undantag och låta det franska filmteamet komma. De vill göra en scen med Tomas och biltvätten. Ok. Frankrike var ändå ganska långt bort i svensk mediavärld. Efter det ville de hälsa på i Huset. De följde oss under en halv dag. När vi samlades runt bordet för att äta hände något med sången som vi inte hade räknat med. Kanske vi hade vant oss vid teamets närvaro så pass att vi nästan glömde bort dem. Ja, vi glömde bort dem. När vi slutade sjunga hade teamet redan plockat ihop sin utrustning och satt ute på gården i solen. En av dem gick fram och tillbaka över gräset, rökte häftigt och sa:
– C’est beau! C’est beau!
Filmen visades tydligen på fransk TV senare, en gemensam bekant påstod att hans mamma hade sett den. Vi gjorde några försök att få tag på regissören för att få se filmen, men misslyckades. Kanske lika bra det.
Deras besök förblev ett undantag. Lennart Hyland ringde senare och frågade om några av oss ville vara med i ett specialprogram om ”tro” (inget annat än kristen tro var aktuellt på den tiden).
– Vi tänkte att kanske kunde sitta här på golvet och visa hur det går till när ni ber.
Vi tackade nej.
Så mycket hellre klättrade vi nerför trapporna till Klubb Kamelen. En före detta potatiskällare i Gamla Stan nära Nicolai polisstation. Eddie som drev klubben bjöd in oss för att han trodde vi skulle uppskatta ett föredrag med diabilder. Kamelen var en växtplats för nyandliga groddar som spirade i källarmörkret: här kunde man ta del av tibetansk mystik, häxgrupper, UFO-vittnesmål, ragamusik och teosofi. Eller poesi med spontana inslag från dem som råkade dyka upp just den kvällen.
De luktade starkt av rökelse och örtté redan i trappan. Jag hade äran att få läsa dikter på Klubben tidigare under sommaren. Det var generöst. Eddie var nog mer entusiastisk än publiken till att börja med. Men stämningen lättade när jag läst klart. Eddie var en nyfiken person. Nu lyste han av förväntan när han tog emot gästerna:
– Den himmelska fadern är här ikväll!
Den himmelske fadern visade sig vara föredragshållaren. En brevbärare från förorten som hade gjort en andlig rymdresa och fått se Jesus. Han hade skrivit ner allting noga och gjort teckningar som han visade på diabilder. Den första bilden visade ett jordklot i rymden med en vit fyrkant svävande ovanför.
– Sedan träffade jag Jesus.
Porträttet var något svårsmält. En kortsnaggad person med runt ansikte och svart mustach, man måste nog kalla den en tangorabatt. Håret, det lilla som var kvar, var blont. Kortsnaggat. Ja, så där såg han ut, sa brevbäraren. Ingen vågade göra några invändningar. När föredraget var över berättade brevbäraren att självaste Hjalmar Sundén, professor i Uppsala i religionspsykologi, hade tagit del av alltihop och skrivit till honom att det var intressant. Professorn hade godkänt visionen. Det var sigillet och höjdpunkten. När han berättade det blev hans ansikte högtidligt. Nästan vackert.
Eddie serverade te och var upprymd över att det kommit så många för att lyssna.
– Ni kommer väl till Kamelens sommarfestival? frågade han oss när vi var på väg att gå. Det blir karneval! Det ska vara så mycket olika inslag som möjligt. Kom ni också! Ni kan väl göra någonting på Gåstorget.
Det var sommarhett på Nygatan när Kamelens följe svängde in på Gåstorget med trummor och flöjter, anförda av Eddie i imammössa och kaftan. Torget var för litet. Det blev trängsel. Mari kastade en snabb blick omkring sig och klättrade upp på ett av kaféborden. Hon tog tag i mig och drog upp mig, någon räckte fram hennes gitarr. Bordet svajade men höll. Resten av vår löst hopsamlade grupp stod kvar nere i trängseln. Jag läste ”Jag varnar dig: följ honom inte” och vi fick några glesa applåder för vår sång. Strax nedanför oss växte ett paraplylikande tält upp och vajade fram och tillbaka, uppenbarligen för att skymma oss. De som rörde sig under den gula tältduken syntes inte till.
– Det är Stockholms första satanistgrupp, viskade Eddie till mig. Han såg upplivad ut. Vi bestämde oss snabbt för att höja ribban med något som så lite salongsfähigt som möjligt men passande för bataljen som verkade blåsa upp:
– Vi har en seger, vi har en härlig seger, seger i Jesu namn! Alla onda andar, alla onda andar, viker i Jesu namn! Vem kan Jesu kraft förstå? Jesu kärlek likaså!
Tältet vajade fientligt och krängde som i storm, vi avslutade och gick vidare genom stan, stannade efteråt på Österlånggatan och såg länge på varandra, avtackade av Eddie som tyckte alltihop hade varit en succé. Själva var vi lite tagna. Fredrik som varit försvunnen ett tag på torget, anslöt till oss. Han hade en ny kille i släptåg som såg förvånad ut.
– Är ni på riktigt? Jag trodde först det var gatuteater. Men sen hörde jag…
– Vart tog du vägen? frågade Mari Fredrik.
– Äsch, jag dök ner under den där grejen de hade på torget. Tältet. Jag ville kolla vad dom gjorde därinne. Han sprack upp i ett leende.
– De blev rätt paffa när jag kröp in. Vad dom gjorde? Ja, de höll på med någon sorts dans. Förbannelser, tror jag. Men titta här! Den här killen kom till Stockholm igår. Han hade grubblat ett tag på lite olika saker. Så han gick upp till Storkyrkan och frågade där ifall det finns någon kristen gemenskap här i stan. Med lite folk man kan prata med. Nä, blev svaret. Dom visste ingenting. Han blev jättebesviken. Jamen berätta själv!
Killen som visade sig heta Jörgen fortsatte:
– Jo, jag tyckte det blev droppen. Inte ens i Storkyrkan fanns det något att hämta. ”Nej, vi vet inte om något sånt. Det finns nog inte.” Då bestämde jag mig för att göra slut med Gud. Om inget händer inom en timme går vi skilda vägar du och jag. Sa jag.
Just då hörde jag musik. Från Gåstorget. Ska ni gå och fika någonstans?
Vi gick hem till Kattis och Ina som delade lägenhet, skramlade ihop till bröd och pratade vidare i köket. Kattis som hade tittat in hos några vänner i en bönegrupp för ett par veckor sen;
– Det blev alldeles varmt i mig. Kändes som kärlek. Men först trodde jag att det var elementet bakom mig. Jag kollade och det var avstängt.
Ina som var nydöpt i pappa biskopens badkar. Såklart visste han inte om det.
Det var karneval.
