“Du kan hitta mig överallt” – Om att vara “avfälling” från den helgelse-apostoliska pingströrelsen

Jag minns en gudstjänst, den sista jag var med på innan jag lämnade sammanhanget den första gången. Jag stod med lyfta händer och låtsades att jag var i djup bön, för det behövde man göra, annars skulle de andra börja undra och om de började undra skulle de börja prata. Hur skulle man kunna undgå att bli påverkad av Anden under Gudstjänsten? Om man alltså inte var hänryckt skulle de andra börja ställa frågor:  “Vad kan det här betyda?”, “Är det något fel med Julias andliga tillstånd?”

Plötsligt kände jag att någon försiktigt knackade på min axel. Jag vände mig om. Det var en av de äldre medlemmarna från församlingen som stod där. Han log mot mig, så jag log tillbaka. 

Annars skulle de andra kanske börja undra. 

Men egentligen var jag bara uppgiven, trött och arg. Inte på någon speciell, förutom kanske på Gud. För att han satte mig i den svåra sitsen av att vara ifrågasättande i en kultur där man alltid skulle “brinna i Anden”, “leva för Gud” och alltid tro till hundra procent på det som pastorn sade till en. Ifrågasättande var helt enkelt inget som uppmuntrades.

Den äldre medlemmen fortsatte att le och sa , “Gud vill att jag ska säga dig: ‘Du kommer snart att få ditt helande!’”.

Jag ville skratta personen rakt i ansiktet av förtvivlan.

En månad senare lämnade jag bakom mig samfundet och alla jag kände där. Under en viss period två år senare återvände jag till detta sammanhang. Men det budskap Gud gav mig den dagen, att jag snart skulle få mitt helande, hade trots det sakta börjat sjunka in.

Jag lämnade aldrig tron eller Jesus. Men paniken fanns där inom mig ändå. Den sa att Gud omöjligt kunde existera utanför samfundet. Om jag lämnade skulle jag bli en del av världen och Gud skulle vända mig ryggen.

Jag gjorde allt som förväntades av mig i mitt gamla samfund:

Jag talade i tungor och dansade i Anden.

Jag översatte många, många predikningar. Jag läste bibeln en timme varje dag, bad minst fyrtiofem minuter dagligen, gick ett och ett halvt år i samfundets bibelskola. Jag gick på gudstjänst varje söndag, gick till bibelstudier och bönemöten på onsdagar och torsdagar. Jag följde alla helgelseregler: jag drack inte alkohol, använde bara kjol, klippte inte håret, dansade inte (förutom i Anden då), jag varken lyssnade på sekulär musik eller läste sekulära böcker och jag tittade inte på TV. Listan var lång. Det här är ett axplock.

Ovanpå detta var samfundet litet både i Sverige och i världen. 

Jag känner till exempel människor i USA som “känner” mig trots att vi aldrig har träffats.

Det var inte påbjudet att ha någon typ av djupare relation med folk utanför samfundet, till och med de som tillhörde andra sorters pingstkyrkor. Dessa kände ju inte “sanningen”. 

I gemenskapen pratade vi om alla andra i samfundet. Andra människor i denna lilla värld var alltid det största samtalsämnet, för alla. Man behövde verkligen passa sig, annars riskerade man att bli morgondagens samtalsämne. Inte konstigt att jag var trött.

Samfundet hade en term för de medlemmar som mer eller mindre lämnat kyrkan, de som levde för mycket i världen, eller hade för nära kontakt med världen. Jag hittade termen i bibeln nyligen, jag hade faktiskt ingen aning om att det var en biblisk term.  Men det var ett ord som fyllde oss alla med skräck.

Livet skulle ta slut den dagen de skulle börja se mig som en “backslider”, en avfälling. Det var det absolut värsta man kunde vara. 

Jag blev till slut sjuk.

Den konstanta stress jag levt med under flera år utlöste till slut en psykos och under två års tid hade jag återkommande episoder. Samfundet gav medlemmarna konstanta varningar för det som de kallade “ett andligt krig”. De nästintill eggade upp oss. Termen återkommer inom många kristna samfund, men i mitt gamla samfund bestod det “andliga kriget” endast av att ständigt fördriva demoner med hjälp av fasta och bön. Genom att dagligen be Gud om en mur av beskydd runt mig så att jag varken skulle nås av onda andar eller göra det hemtrevligt för dem som eventuellt redan hade nått mig.  

Demoner, den onde och alla dessa andar, fanns överallt. De försökte hela tiden dra oss längre och längre från Gud och därmed närmare den onde. 

Mina psykotiska episoder kretsade främst kring onda andar, demoner och den konstanta plågsamma tvångstanken att jag befann mig långt ifrån Gud. Att jag var så långt ifrån Gud att han skulle vända mig ryggen och förkasta mig. 

Jag är inte den enda “avfällingen” från mitt gamla samfund som har lämnat och sedan haft  liknande upplevelser. 

Jag återvände, som sagt, två år efter mitt första “avfall” och snart började allt gå i samma hjulspår. 

Samma stress, press, trötthet och orkeslöshet.

Men jag ska inte ljuga och säga att allt var dåligt. Jag levde under denna tid i en väldigt nära gemenskap, om än baserad på en stark vi-och-dem-känsla. Där fanns många nära vänner, vissa som jag fortfarande saknar och vissa som jag, trots allt, har kontakt med till denna dag. 

Men jag, personligen, mådde inte bra i denna kultur.

Sista gudstjänsten, innan jag lämnade för andra gången, återkom något som påminde om händelsen jag inledde med. Men denna gång talade Gud direkt till mig. 

Jag stod i djup bön, jag låtsades inte. Den här gången var min tro stark och levande. Men jag visste att jag verkligen behövde lämna, för att på något sätt läka. Dessa tankar hade sitt ursprung i en undermedveten impuls. Men att lämna skrämde mig, i den stunden, mer än vad jag kan beskriva. Så jag grät ut inför Gud och han svarade:

“Du kan hitta mig överallt.”

Efter gudstjänsten var jag färdig, jag visste det i djupet av mitt hjärta. Att följa Gud på hans vägar betydde mer för mig än rädslan för världen. I den stunden visste jag att “vara långt från Gud” inte var något verkligt, han skulle inte vända mig ryggen om jag lämnade samfundet. 

Gud visste bättre än min dåvarande pastor.

Det var trots denna visshet en svår process. Jag grät många tårar när jag tänkte på alla fina människor jag aldrig skulle få se igen. Jag kunde knappt öppna en bibel under två år efter att jag lämnat och det tog mig ännu längre tid att finna tilliten att överlåta mig till en ny församling. 

Det har varit en lång väg, men under min vandring  har jag burit med mig mina erfarenheter och de båda budskapen jag fick från Herren. Jag kommer aldrig att glömma dem. Gud har verkligen gett mig sitt helande och jag kommer alltid att komma ihåg att:

“Du kan hitta mig överallt”.

*Den helgelse-apostoliska pingströrelsen är en del av pingströrelsen som starkt betonar erfarenheten av Andens helgande. Rörelsen kallas ibland Oneness Pentecostals eller Jesus Only. Den har sina rötter i väckelsen på Azusa Street i Los Angeles under det tidiga 1900-talet. Den skiljer sig från andra pingstvänner (och många andra kristna kyrkor) genom att betona vad som med teologiska termer kallas modalism: att Gud inte är tre personer i en substans, utan snarare att Gud uppenbarar sig i tre olika former.

All grafik i detta nummer av Samuel Bokenblom