Flykten från Bibeln: om migrationen från Bibeln i migrationsdebatten

Det finns en paradgren bland vissa konservativa kristna debattörer: att gå till angrepp på sina uppfattat liberala fiender, att anklaga andra för förflackning av tron, för att inte ta Bibeln och bekännelsen på allvar. Men det migrationspolitiska upprop som publicerades den 13 januari i Aftonbladet med 3 344 frikyrkliga underskrifter och dessutom ett tusental främst svenskkyrkliga och katolska, har gett ett annat ljud i skällan hos dessa debattörer. 

Uppropets teologiska del lutar sig kraftigt mot Bibeln. Bibelcitat som 3 Mos 19:34 tillsammans med ett par av Bibelns domsord över politiska ledare som inte respekterar främlingens rättigheter citeras (Hes 16:49, Jer 22:1-6). När detta appliceras på Jesus person står det:

Berättelsen om Jesus intensifierar budskapet, då han dels under sin barndom själv var flykting och dels är en person som behandlades som rättslös, som sköts mellan olika juridiska instanser och handläggare för att till slut avrättas. Därför identifierar sig också Jesus, hela världens domare, med dem som behandlas med grymhet och brist på omsorg (Matt 25:42–46). 

Hur bemöts då detta från Bibelns och traditionens tillskyndare? Inte genom en bibelteologisk diskussion som man kanske förväntat sig. Den bemöts istället med flykt och reträtt. Det är nästan som att man bränner den bibliska jorden bakom sig för att fly undan till säkrare sekulär mark. 

Att politiker som Johan Ingarö säger om Bibeln att ”det inte är en enkel text” som man direkt kan översätta till politik är kanske väntat. ”Är man lite kreativ kan man alltid hitta uppbackning för något politiskt förslag genom att citera ett visst stycke ur Bibeln”. Givet att det kan vara klurigt att översätta Bibeln till realpolitiska förslag för förslagna politiker som Ingarö, är det ändå intressant att han tar tillflykt till tolkningsrelativism för att freda sin politik från Bibeln. Men hur resonerar då tänkare som inte i första hand är politiker utan främst profilerar sig som kristna? 

Erik Helmerson

Dagens ledarredaktion har under de senaste åren nästan med selotisk iver drivit linjen att kristna får tycka lite vad de vill om politiska frågor. Det gäller dock främst åt ett håll, för med lika stor hängivenhet fortsätter ledarredaktionen att stampa på den skadeskjutna kråkan ’woke’. Antagligen ska ledarredaktionens linje förstås som rädsla för att förlora marknadsandelar till den alltmer oblygt högerkristna och nationalistiska dagstidningen Världen idag. 

Hur gör då Erik Helmerson, kanske den mest namnkunnige av Dagens ledarskribenter för att driva linjen att kristna får tycka som de vill om migrationspolitiken? Han konstaterar i en avvisande ton att kristna som vill ha en generös migrationspolitik ofta citerar 3 Mos 19:34. Helmerson menar sedan att Jesusbarnet med familjs flykt till Egypten (Matt 2:13-23) inte behöver tolkas som stöd för generositet mot flyktingar. De som är för en restriktiv politik: ”poängterar å sin sida gärna att Josef, Maria och Jesus återvände från Egypten så snart kung Herodes var död och faran var över.” Mycket mer än så tänker sig inte kulturskribenten att han behöver resonera om Bibeln. Det Helmerson gör är att skapa en falsk ekvivalens som säger att både den restriktiva och den generösa tolkningen av Bibeln är lika mycket värda och att det är omöjligt att avgöra om en är bättre än den andra.

Men tolkningen att den heliga familjens flykt är ett stöd för Tidöpartiernas politik är givetvis helt orimlig. För det första kan inte den heliga familjens agerande översättas till politik. Det saknas helt ett politiskt perspektiv – ingenstans nämns de egyptiska myndigheternas hållning till eller politiska överväganden kring flyktingströmmar från Israel. Det handlar om en utsatt familjs egna överväganden och egna beslut om att återvandra. Ingenstans finns några återvandringsbidrag med i kalkylen. Det som däremot är klart är att de behövde skydd från en despotisk kung och därför flydde. Det som också står klart är att berättelsen visar på solidariteten som Jesus Kristus visar med en lidande mänsklighet, en mänsklighet på flykt. De som anses kunna offras på politikens altare. Jesus identifierar sig med och är en av dem som ”behandlas med grymhet och brist på omsorg (Matt 25:42-4)”.

Helmerson fortsätter sin ledare med att konstatera att det viktiga inte är den konkreta omsorgen om flyktingar – man får som sagt tycka vad man vill om tvångsutvisningar och splittrade familjer – utan: ”det viktiga, det kristliga, ligger i hur vi ser våra medmänniskor, hur vi talar om och med dem. Det gäller både flyktingen och den politiska motståndaren.” Helmersons flykt från Bibeln får honom att landa i att det viktiga är vår inställning till flyktingen, att vi inte använder ”hets och raljans”. Även om detta så klart är viktigt får resonemanget mig att tänka på Jakobsbrevet 2:14-17: 

Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. 

Alltså, vad hjälper det att vi talar väl, välsignar, flyktingen om vi inte är beredda på att göra något för hennes materiella välfärd? Är inte det en död tro? Knappast kan den beskrivas som ”kristlig” i betydelsen korsformad och självutgivande. Till slut, talet om att hjälpa på plats kan i Tidöregeringens tidevarv av biståndsslakt, konstateras vara det vi alltid misstänkte – en dimridå. 

Thomas Idergard 

Thomas Idergard är den före detta spinndoktorn, timbroiten och MUF-ledaren som numera är jesuitpräst och något av ”the catholic voice” i media. Idergard framställer sig ofta som företrädare för Kyrkan, som svävar högt över de begränsade och provinsiella politiska ideologierna. Men det är möjligt att han inte är fullt så opartisk som han vill ge sken av. Idergard leder idag den svenska grenen av Pax et Justitia – den katolska kommissionen för fred och rättvisa, som under hans ledning snabbt stöpts om. 2024 gav kommissionen ett uttalande som i princip försökte tvinga katolska samveten att rösta på Sverigedemokraterna bland riksdagspartierna i Europaparlamentsvalet. Detta eftersom Sverigedemokraterna inte verkade för att aborträtt skulle föras in i EU:s ”grundlag”. 

Idergard menar nämligen att de bara finns några få absoluta politiska värden för en katolik, och dit hör exempelvis att det är fel med abort eller dödshjälp. Resten av politiken kan man förskjuta till människans praktiska förnuft. Läs: du får tycka ungefär vad du vill. När migrationsfrågan kommer upp kan därför Idergard fly undan från Bibeln och den klara röda linjen av omsorg och stöd för flyktingen och migranten. Allt detta – om det är rätt med familjesplittring, retroaktivt straffande lagar och tvångsdeportationer – måste avgöras av det praktiska förnuftet. Bibeln har inget nyttigt att tillföra – den kan tolkas lite hur som helst när det kommer till dessa frågor.

Likt Ingarö så gör Idergard alltså en strategisk reträtt från Bibeln, bränner dess jord och flyr undan till säkrare sekulär mark. Mark där man får tycka vad man vill och inte behöver låta sitt samvete besväras av den heliga Skrift. Detta är märkligt då den katolska socialläran som Idergard anser sig företräda har som självuppfattning att den springer från Bibelns profetiska tradition och Jesus ord. Socialläran är en sorts naturligt fortsatt växt och blommning av dem.

Idergards position är också märklig då Johannes Paulus II i sin encyklika Veritatis Splendor skriver att det finns vissa handlingar som är inneboende onda, som inte kan göras med ett rent samvete inför Gud. Där ingår handlingar som kränker människans värdighet. Tillsammans med att behandla arbetaren som ett verktyg för profit nämns här exempelvis deportation som en sådan handling som är ond i sig själv. Kort sagt kanske det inte bara är Bibeln utan också sin egen moraliska tradition som Idergard försöker fly. 

Olof Edsinger

Olof Edsinger som skriver för den kristna dagstidningen Världen idag har länge verkat som en av evangelikalismens grindvakter. Edsinger verkar se det som en av sina främsta uppgifter att avgöra vilka som hör till den bibeltrogna fållan i svensk kristenhet och vilka som är utanför den. Om Edsingers egna uppfattningar i allt kommer från Skriftens källa är mer grumligt. 

När Edsinger lyckas med den imponerande bedriften att skriva om migrationsdebatten i svensk kristenhet utan att nämna det öppna brevet till Johan Forssell citerar eller hänvisar han till Bibeln exakt noll gånger. Detta är antagligen för att Bibeln inte kan göra det jobb som han önskar att den ska göra. Nämligen att stötta, på det stora hela, Tidöregeringens politik.

Edsinger anser förvisso att det inte är bra att en strid ström av dem som integrerat sig i det svenska samhället utvisas, särskilt inte om dessa är kristna konvertiter. Samtidigt som han skyller på Vänsterpartiet, Centern och Miljöpartiet för att vara ansvariga för problemen ”i migrationens spår” så passar han också på att delvis skylla utvisningsvågen av kristna konvertiter på muslimska tjänstemän:

Bara en sådan sak som att flera konvertitärenden har avgjorts av muslimska handläggare och/eller med muslimska tolkar – vars religion alltså förordar dödsstraff för dem som lämnar islam – talar sitt tydliga språk. 

Istället för att hänvisa till Bibelns och dess tydliga röda tråd om kärlek till flyktingen så gör Edsinger kristendom till ett identitetsprojekt. De oskyldiga kristna står i kontrast till de muslimska tjänstemännens lömska agendor. Välj en sida och identitet och låt inte bekymra dig om Bibelns ord. Edsinger hemfaller i stort sett till en gammal klassisk försvarslinje: den lutherska tvåregementsläran, där skillnaden mellan statens uppdrag och församlingens framhålls. Det går inte att översätta kyrkans barmhärtighet till en rimlig politik för staten. Gud klappar med den ena handen, och tvångsdeporterar med den andra.  

Nykalvinsterna

Under de senaste åren har en ny grupp högljudda internetteologer framträtt. De anser inte bara att kyrkan i Sverige är lite ljum, den är i princip totalt avfallen. Dessa unga män identifierar sig med den reformerta eller mer specifikt nykalvinistiska traditionen där Guds majestät och förutbestämmande av tillvaro och frälsningen framhålls (vissa har Gud från evighet fördömt till helvetet på grund av att han vill bli ärad som den som straffar synd). De ser sig själva som reformationens arvtagare och de sanna bibeltrogna. 

Deras kritik mot det öppna brevet till Johan Forssell består i princip av att skrika ”Romarbrevet 13!” i olika tonfall och intensitet samtidigt som de framhåller hur osentimentala de är som inser att när ”överheten bär sitt svärd” så står den i ”Guds tjänst som hämnare” (Rom 13:4).  

De verkar dock hoppa över Romarbrevet 13:3 där det står att de ”styrande inte är ett hot mot goda gärningar”, vidare ”vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig.” Och det är väl just här kritiken står att finna – många av dessa som hotas av utvisning har inte gjort något särskilt ont. De har jobbat, betalt skatt, lärt sig språket och gjort så gott de kunnat. Ändå svingas statens svärd över dem och skiljer familjer åt och skickar människor till osäkra förhållanden där död är en möjlig utgång. 

Men det är klart, det kanske ger mer tuffhetspoäng att säga att staten får göra vad den vill så länge det är hårt och repressivt. Kyrkan kan ju alltid komma efteråt för att sopa upp de mänskliga resterna. Hur som helst flyr nykalvinisterna från Bibeln, de släpper den på marken som om den skållade deras händer när Guds barmhärtighet och solidaritet med flyktingen i Jesus Kristus nämns.

Kyrka, stat och den tvingande kärleken 

Men vad kan då kristna begära av staten? Kan vi begära att den ska lyda Bibeln? Önskar vi en teonomi där staten styrs av Guds lag? Det finns snart sagt inga exempel på att det är en särskilt lyckad ordning. Den anabaptistiska traditionen brukar istället förordna en strikt separation av kyrka och stat. Där kyrkan försöker leva ett liv i Kristi fullkomlighet, medan staten befinner sig utanför denna ordning och lyder andra instinkter. Här finns en risk att man på omvägar hamnar i det som debattörerna ovan försökt pådyvla oss: att kristen tro inte har något att säga till hur staten försöker organisera våra gemensamma liv. 

Gud råder och uppehåller världen genom Försynens ordning. Denna ordning består av olika krafter och makter i tillvaron som har en viss autonomi, exempelvis staten. Problemet med dessa Makter är att de ofta är i uppror mot Gud, att de inte är i linje med Guds goda vilja för världen. Istället blir de gärna demoniska, 1900-talet bär många exempel på den demoniska staten. Men Gud är också i färde med att upprätta världen, skapelsen ska befrias från sitt slaveri. Att vittna om denna Frälsningens ordning faller på kyrkans lott.

Kyrkan ska föregripande försöka leva på ett sätt som vittnar om Guds kärlek och rättvisa, hur världen är när den vrids rätt. Den är också kallad till att vittna till staten, mana den till omvändelse och hjälpa den att se klart. Detta utan att själv bli staten eller ta över dess funktion. För att kunna vittna förutsätts att man är någon annan än den man vittnar till. På detta sätt är kyrkan aktiv och politiskt samtidigt som den inte dras för djupt in i system som är frånvända Gud. 

Den återkommande klagosången hos debattörerna ovan är att det inte går att översätta Bibelns radikala gästfrihet till statspolitik. Men kyrkans uppdrag är fortfarande politiskt: att vittna om Guds gästfrihet som den uttrycks i Bibeln. Kristna är inte kallade att fly från Bibeln utan vittna om dess glädjebud om den gästfrie Jesus Kristus – han som gjort rum för oss alla hos Gud. Kyrkan vittnar, manar, kommer med konkreta förslag, men vet att staten inte kommer nå hela vägen fram. Återlösningen kommer först den dag då Jesus har ”förintat varje välde och varje makt och kraft” och lagt alla fiender under sina fötter (1 Kor 15:24-25). 

Får då en kristen tycka som man vill framtill den dagen? Det är såklart inte mitt uppdrag att tvinga någons samvete. Däremot påminns jag om orden utanför Alsike Kloster: ”Kristi kärlek tvingar” eller som det heter i modern översättning ”Kristi kärlek lämnar mig inget val” (2 Kor 2:14). Dessa nunnor har erbjudit gästfrihet till flyktingar och papperslösa och för det har de fått utstå polisrazzia och misstänksamma blickar från myndigheter. Men de fortsätter att göra det. De gör det eftersom Kristi kärlek, när de väl konfronterats med den, inte lämnar dem något val. Den tvingar. Kanske är det också därför som debattörerna flyr från Bibeln. För om de stannade inför dess ord skulle de inse att Kristi kärlek inte lämnar dem något val – de kan inte längre tycka som de vill om flyktingen. 

All grafik i detta nummer av Samuel Bokenblom