”Följ med och se!” säger Filippos till sin vän Natanael. Det sätter tonen för hur lärjungarna förhåller sig till det som händer härnäst: att undersöka om Jesus är den som de anar att han är. Filippos har ganska kvickt blivit övertygad om att Jesus är Messias. Han säger åt Natanael att nu är tiden inne, Messias är funnen. Natanael, däremot, är inte övertygad. Filippos bjuder därför honom att följa med och erfara. För det är just detta som övertygade Filippos—han har erfarit något som låter honom förstå att Jesus verkligen är Messias.
I min forskning har jag djupdykt i frågan om hur Messias porträtteras under andra templets tid. Det intressanta med Nya Testamentet är att det är den enda texten som pratar om Messias retroaktivt; alltså, de vittnar om en Messias som de redan mött. Alla andra texter blickar framåt mot en Messias som de inte riktigt känner. Det innebär att alla texter har unika uttryck för vem Messias är och det är inte helt enkelt att skapa en tydlig bild av det vi kallar ”messiasförväntan”. Det är också därför Natanael tvekar. Den bild han har av vem Messias ska vara stämmer inte med det han hör om Jesus. Han ställer därför den skeptiska frågan: ”kan det komma något gott från Nasaret?”
Nyfikenheten hos Natanael och de andra övervinner trots allt deras skepsis och de följer med Jesus på ett äventyr som förvandlade deras liv. Och inte bara deras liv, det fortsätter att förvandla liv än idag. Det visade ju sig att Jesus verkligen var Messias, den som de väntat på. Men Jesus utmanade också deras förväntningar gång på gång. De ville att han skulle ta till fysiskt våld och krossa romarna, att han skulle återupprätta Jerusalem, ena de tolv stammarna och införliva det rike som Gud hade lovat Israel. Men Jesus gör inte detta utan låter sig bli tillfångatagen i Getsemane och till slut avrättad på Golgata. Den emotionella och kognitiva dissonans som uppstod hos lärjungarna i Getsemane är nog svår att sätta sig in i. Vi skymtar den när Petrus tar till svärd och hugger av örat på en av soldaterna. Kontrasten med deras förväntningar blir ännu tydligare när Jesus sätter tillbaka örat.
Den Messias som de så länge har väntat på, ja, som de tyckte sig se bekräftad i alla under Jesus gjorde och i hans undervisning, stämde inte alls med händelserna i trädgården. Vi som läser måste förstå att inbjudan att ”följa med och se” kvarstår. Den startade med att Jesus bjöd in Andreas och hans vän (Joh 1:39) och löper genom hela berättelsen om Jesus, från första mötet med lärjungarna, ända genom Getsemane och vidare till Golgata, hela vägen till uppståndelsen och Jesus himmelsfärd. Det som texterna har vittnat om i århundraden, inte bara i hebreiska bibeln (Gamla testamentet), utan även genom det vi kallar pseudepigrafer och apokryfer (och i ännu mer perifera texter!), har visat sig stämma till viss del. Men dessa texter har utmanats av Jesu liv och gärningar. Hans sätt att leva visade att texternas lydelser inte är helt enkla och entydiga och att det är fullt möjligt att vi inte har förstått hur de ska läsas.
Det sker därför en typ av växelspel mellan texterna och erfarenheten av Jesus. Texterna utgör en grund för att kunna verifiera att Jesus är Messias, men Jesus liv utmanar sedan lärjungarnas förståelse av texterna. Det som Jesus gör med sina under och sin undervisning är att otvivelaktigt bevisa att han är sänd av Gud. Men när Jesus väljer att inte regera som en davidisk Messias, som kung och härskare över världen genom militära handlingar, måste lärjungarna omvärdera sin bild av vem Messias är. Det är i sin tur denna erfarenhet som gör att de kommer närmare Jesus när han väl visar sig för dem som uppstånden. Då kan texterna återigen fungera som bekräftelse på att det som hänt var menat att hända , samtidigt som deras erfarenhet av den uppståndne hjälper dem att förhandla mellan kolliderande världsbilder.
Nyckeln till att växelspelet fungerar är lärjungarnas nyfikenhet. De väljer att följa Jesus trots sin vardag med jobb och familj. De väljer att lyssna och lära av Jesus snarare än att försöka diskutera med honom, så som de skriftlärda och fariséerna gör. Visserligen är det inget fel att ifrågasätta och försöka förstå mer, men motiven bakom avslöjar att Jesus diskussionspartners inte är intresserade av att lära sig mer. De vill sätta dit honom. Nyfikenheten, däremot, är inte ute efter att få rätt eller att bevara makten på en viss plats. Nyfikenheten öppnar snarare upp för att kunna släppa taget om detta för att i stället ödmjuka sig och våga lära sig mer om saker som vi inte kan förstå.
I min text som publicerades 1 februari 2026 Att läsa Bibeln Nyfiket: Vägar bortom förlamande bibeldebatter säger jag att jag har en Nyfikenhetens Bibelsyn. Det jag försöker sätta ord på där är att vi bör skjuta på fördömandet av en tolkning tills vi förstår mer om den. Varför finns den till? Vi måste inte skynda oss till doms över tolkningar, vi kan istället försöka mötas och samtala om dem. Jag tänker då främst på sammanhang som är något närmare och intimare än en debattartikel eller så, exempelvis en församling eller hemgrupp, eller i bastun med dina vänner. Nyfikenheten öppnar för lekfullhet, som kan hjälpa oss till djupare förståelse av det som är viktigast för oss. Som när min dotter på fyra år sa att när det regnar är det för att Jesus duschar. I stället för att säga att det har med vatten och moln och allt sånt där att göra, så kan jag välja att se att hon funderar på vem Jesus är och hur världen fungerar: hon försöker förhandla, på sitt sätt, mellan dessa världsbilder – den naturalistiska och den “religiösa”. I rätt sammanhang och i en trygg miljö finns det inga faror med detta.
För min egen del handlar det djupast sett om två frågor som hänger ihop: (1) Vad är viktigt för mig när vi pratar bibeltolking? Och (2) Varför är detta viktigt för mig? För lärjungarna i Getsemane snurrade med stor sannolikhet frågor om framtiden och den politiska situationen i Jerusalem i skallarna. Jesus exempel säger inte att detta nödvändgtvis är dåligt, men deras önskade tillvägagångssätt är fel väg enligt det Gudsrike han förkunnar. Jesus bjuder in dem till att följa med genom passionsdramat och inse att Guds rike är något annat, det är ”inte av den här världen”. Därför kan heller inte den här världen segra över Guds rike. Men de kan bara inse detta genom att erfara det. Det går inte att förklara genom en rad argument och texter, utan de måste se Jesus dö, se honom som uppstånden, se blodet när de spikar upp honom, känna spikhålen på hans kropp, känna smärtan när han tillfångatas och avrättas, känna glädjen när de än en gång får omfamna honom. De behöver känna hungern i sin kropp och sin själ för att sedan känna mättnaden, både av fisken på stranden och av Andens utgjutelse. Att följa Jesus handlar inte endast om att förstå texter, detta är inte ett mål i sig. Målet är alltid att nå fram till Jesus och det gör vi genom att följa.
Därmed blir svaret på min första fråga: det viktiga i bibeltolkningen är att vi vågar följa Jesus genom Getsemane ända fram till Andens utgjutelse och låter oss utmanas av hans rike. Svaret på fråga två: detta är viktigt för mig eftersom det är den tydligaste läxan jag lär mig av lärjungarna.- Jag vet inte av mig själv! Jag behöver Guds och andra människors hjälp för att förstå. Och jag är inte färdig, inte på långa vägar.
Att vara en lärjunge och Jesu efterföljare är inte ett projekt som jag kan bli klar med. Det är en väg att vandra, som erbjuder nya utmaningar längs med varje krök. Ibland dukar Gud ett bord i öknen åt oss; ibland leder han oss genom dödsskuggans dal. Då och då slår vi följe med människor och vissa av dessa går vi tillsammans med genom hela livet. Men min tolkning av Bibelns texter, hur jag förstår dessa, kan aldrig vara viktigare än min längtan efter mer av Jesus, mer av Anden, mer av Gud själv. Jag är inte rädd för särskilt mycket (fråga min fru!) men jag är rädd att en gång svara ”nej tack” på Jesus uppmaning: ”Följ mig!” Särskilt om detta beror på att jag är låst i min förståelse av en bibeltext vars hela syfte är att peka på Jesus.
Hur gör jag då för att behålla min nyfikenhet? Vid ett seminarium, som handlade om något annat, sa Valerie Nicolet ”Curiosity takes practice”. Detta tog tag i mig, inte bara för att jag tyckte det var väldigt fint formulerat, men för att jag tror att det så jag har försökt förhålla mig till bibelläsning och tolkning genom åren. Jag har spenderat nästan hela mitt vuxna liv med att försöka läsa och förstå bibeltexter. Att öva sig i nyfikenhet, är något jag vill ta vara på. Men det kräver att jag vågar öppna mig för saker som kan vara läskiga eller som jag rentav inte håller med om. Valerie pratade om nyfikenhet utifrån Michel Foucaults definition, som handlar framför allt om att sätta sig in i den andres position och perspektiv, även om det är helt främmande för en själv.
Det kan verka läskigt och det kan också upplevas som att jag försöker sudda ut gränser för rätt och fel, bra och dåligt. Men det handlar inte riktigt om det, utan det handlar om förarbetet för att kunna föra dessa samtal. Ska vi prata om vad som är rätt, fel, bra, dåligt och så vidare måste vi börja med ett gediget förarbete där vi inte avvisar saker bara för att de är främmande. Men det handlar inte om ”anything goes”. Snarare tvärtom; Det handlar om att ta uppgiften på största allvar och inte vara för snabb med att döma, utan försöka förstå på bästa sätt. Det handlar om att ta människor och deras erfarenheter av möten med Jesus på allvar. Att inte låta våra förutfattade idéer om vem Jesus är eller vad bibelordet betyder hindra oss från att ”följa med”.
Det är därför viktigt att inte låta bibeltolkningen stå i vägen för nya möten med Jesus. Inte minst möten som sker genom att vi öppnar oss för andras perspektiv och erfarenheter. Vad hade hänt om Natanael hade sagt ”nej tack” den där gången i Galiléen, eller om Jakob och Johannes hade fortsatt med sina nät i stället för att följa Jesus? Frågor om vem som har rätt eller hur texten bör förstås har sin plats, inte minst i församlingar och gemenskaper, men i första hand ska frågor som dessa leda oss till Jesus. Bibelorden finns , som Paulus säger, för vår hjälp — men det är inte bibelordet som frälser, det är Gud Fadern genom Jesus, vår Messias och Herre. Låt oss därför nyfiket närma oss Bibeln med förhoppning om att än en gång få följa Jesus mot nya utmaningar, i en trygg miljö där frågor får lov att ställas och funderas över. Jag tror att det är ett steg närmare vad Guds rike pekar mot och det är något varje Jesusföljare bör sträva mot.
Grafik av Samuel Bokenblom
