”Det regnade i dagar, det regnar och det slutar aldrig” skaldar Veronica Maggio. Detta ihållande regn har blivit en verklighet i Västernorrland. Vägar har skurits av och tåg spårat ur. Teodor och Carina Nimmersjö, 58 respektive 57, i byn Seltjärn i Anundsjö socken utanför Örnsköldsvik fann sig några dagar kringrända. Österut var översvämningen i Kubbe så allvarlig att det var ytterst svårpasserat, bron över Anundsjöån nästan rasade, och på flera andra håll var vägarna runt den lilla byn avskurna. Paret erkänner att erfarenheten fått dem att ännu mer tänka på att bli preppers.
– Det är bara i sin linda, säger Teodor, om du är strömlös och du har en tjur i frysen, det är så pass då att börja koka in kött om man aldrig gjort det förr.
De har skaffat en inkokningsapparat och gör sig redo för att koka in kött. De berättar entusiastiskt om burkar som skulle kunna öppnas om tjugo år och fortfarande vara ätbara.
Seltjärn ligger inte vid Norrlands urbana kust, och är långt borta från Åres fjällnära glam. Många hus är slitna, flagnande färg hänger från huskropparna. Andra är övergivna. Det förs en ojämn kamp mot slyet för att hålla landskapet öppet. Men kampen har fått två mäktiga förkämpar i Teodor och Carina. På sin gård bedriver de nämligen ett småbruk. Mer och mer åkermark har tagits i anspråk. Här odlar man bland annat en gammal kultursort av råg, som ”når upp till kepsen” på Teodor, och som fyller logar i byn. En gammal stifttröska har inhandlats för ändamålet. Här finns också fjällnära kor, ett gammal svensk boskap som passar sig utmärkt för husbehov med sina sex liter mjölk per dag. Men allting började egentligen med en utbränning. För tjugo år sen arbetade Teodor nämligen med att konstruera stridsvagnar för BAE Systems inne i Örnsköldsvik, men Carinas dåliga mående satta stopp för detta.
Från stridsvagn till småbruk
– Det var kreativt och fritt. Jag fick utlopp för min kreativitet, säger Teodor.
Han trivdes på jobbet. Men arbetet med elektroniken i stridsvagnarna innebar också femtio minuters pendling enkel väg, och när han kom hem skulle tid läggas på att renovera huset. Det var påfrestande för Carina att vara själv med barnen, samtidigt som arbetet inom skolans värld, med social misär i klassen, tärde på henne. 2005 sjukskrevs hon.
-Jag funkade inte alls. Om jag tänkte ’borsta tänderna’ så hände ingenting.
Teodor kände också en ökande ambivalens att arbeta med krigsredskapen. Han hade själv gjort vapenfri tjänst vid järnvägen. Möjligheten att spendera mer tid i hemmet, att själva lägga upp sin arbetsdag ledde honom genom en vän i församlingens försorg till att börja arbeta som konsult vid Botniabanan. Detta gav Teodor möjlighet att återknyta till sin tid som vapenvägrare. Paret menar att detta arbetsbyte räddade deras äktenskap och Carinas hälsa. Efter fem år bestämde sig Teodor för att spendera ännu mer tid hemma i Seltjärn; Carinas upplevelse av många elevers svåra situation hade väckt tanken att bli familjehem.
– Jag kände ibland att jag bara ville ta hem dem! Men det var ju ingen lösning. säger Carina när hon tänker på en del av barnen i klassen där hon var resursperson.
För att bli familjehem behövde Teodor vara hemma mer, något som det nu fanns ekonomiska förutsättningar för. Som familjehem för två barn, och med plötsligt mycket mer tid till förfogande började jordbruket växa fram.
– Föräldragenerationen ville ju bort från det här med jordbruk. Så det är mycket kunskap som gått förlorad för oss, säger Carina, man skulle ju ha intervjuat far- och morförläldragenerationen när man hade en chans.
Jordbruket växte fram som en långsam process av trial and error. Det började med hönor, men dessa hönor köptes av en styrelseledamot för Föreningen Äldre Boskap, som bevarar rasen fjällnära ko. Teodor och Carina fick därför frågan om de inte ville ta över en ko, och efter några månaders betänketid accepterade de. Nu har flera generationer av kor, kvigor tjurar befolkat gården. De säljer vidare, mjölkar, slaktar och lever nära djuren. Samtidigt har odlingarna vuxit sig allt större. Att vara hemmavid och att få fokusera på mat, på processer som går i långa cykler, har varit helande för Carina. Nu finns rader på hundra meter grönkål, massor av kålrot (ett bra ostsurrogat, enligt Teodor) och skafferierna är fulla av inlagda grönsaker. Teodor får också utlopp för sin kreativitet och kan testa många olika projekt kopplade till jordbruket. De har vunnit tid genom att leva på detta sätt.
– Samtidigt är man ju aldrig riktigt ledig. När man åkte hem från jobbet kunde man koppla bort det. Men nu är projekten hela tiden runt en, säger Teodor. När man åker bort några dagar för att titta på en tjur som man kanske vill köpa, då känner man sig plötsligt lite mer fri och kan släppa gården.
Trilskande kviga på filminspelning
Livet med de fjällnära korna har också lett Teodor till att bli skådespelare. Det pågår en filmatisering av en del i Sara Lidmans svit Jernbanan, Lifsens rot. Filmproduktionen tog kontakt med Föreningen Äldre Boskap, där Teodor numera är ledamot i styrelsen, med frågan om det fanns kvigor och kor i Västernorrland som såg ut på ett visst sätt. Teodor, som var den ende styrelsemedlemmen i Västernorrland, kände sig träffad. Han hade faktiskt djur som passade in på beskrivningen. En kviga fick köras till Näsåker och inspelningsplatsen. Kvigan var varken van vid att åka bil eller att bli ledd på inspelningsplatsen i grimma. Teodor hade fullt sjå att hålla fast henne, medan djuret snodde runt, runt och krumbuktade. De övriga statisterna blev nervösa av detta beteende hos kvigan och inspelningen befann sig snart utan en fjärdingsman som skulle leda bort kvigan från den skuldsatta Rönnog. Här får Teodor rycka in. Av med glasögon och på med 20-talsmundering blir han fjärdingsmannen som leder kvigan bort från hemmet. Teodor och Carina utvecklar ganska snart en fin vänskap med flera i produktionen, skådespelare har bjudits hem till Seltjärn för att göra ost och hälsa på djuren. Särskilt nära blir bandet till producenten som hade mycket kontakt med paret. Men produktionen kommer av sig när denne blir allvarligt sjuk i cancer. Teodor erbjuder sig att be för honom, och skickar uppmuntrande meddelanden och bibelord. Just nu är inget mirakel inom synhåll, även om bönerna och bibelorden tacksamt tas emot.
– Jag hade en period då jag var väldigt arg på Gud för att miraklet aldrig kom. Men samtidigt har man ju inte koll på Guds planer, säger Teodor.
Det finns en önskan hos Teodor och Carina om att livet på gården ska öppna upp för fler möjligheter att dela med sig av sin tro. Att vara ett vittnesbörd. Jag påminner dem om att ”bruka och vårda” skapelsen (1 Mos 2:15) genom att idogt bevara gamla kultursorter av spannmål och äldre boskap också kan vara att ta sin tro på allvar i en tid av monokultur och rationalisering. Det håller de med om. Filmproduktionen befinner sig i träda, men ska återupptas nästa sommar. En lada i närbelägna Risbäck, som kringgått den norrländska moderiniseringsivern, finns det planer på att fräscha upp så att den står redo att inhysa familjen Nimmersjös boskap för några dagar.
I Lillsjön, Rödvattnet, några kilometer därifrån har Teodor säkerställt fördämningarna och fixat hässjor på silängen – en gammal myrmarksteknik där en jämn tillströmning av vatten tillförs för att öka höproduktionen. Det är bland de sista av sitt slag i Sverige. Det som började med en utbränning och en ambivalens inför vapenindustrin har blivit ett liv som handlar om att vårda och bruka, ett vittnesbörd.
