I
Då Gud är kärlek och uttryckligen förbjuder oss att hata och hämnas, kan han inte själv, när han straffar, göra detta i hatets eller hämndens tecken.
Det straff eller den fostran, som de ogudaktiga av Herren kommer att bli bortvisade till, kan omöjligt vara enbart en hämndhandling utan måste ha till mål förbättring eller återställelse, vilket också framgår därav, att för Jesu namn varje knä ska böjas och varje tunga erkänna, att han är Herre.
Ja, så stor var Jesu seger, och så mycket betyder hans utgivande för oss ända in i blodig korsdöd. Skulle väl Gud misslyckas och fienden hemföra segern till sist? Nej, Kristus ska regera, tills alla fiender blivit lagda under hans fötters pall och Gud blivit allt i alla.
II
En sak, i vilken vi haft att under en lång följd av år kämpa en hård kamp, är i fråga om vår ställning till krig och krigstjänst. I likhet med de första århundradenas kristna och de många, som sedan tiderna igenom intagit samma ståndpunkt, har vi i enlighet med Jesus ord ansett oss vara tvungna att vägra såväl krigstjänst som edssvärande.
I motsats till den allmänna värnpliktens idé, med vars hjälp miljonhärarna framskapas och det totala krigets allt omfattande förstörelse möjliggörs, anser vi, fribaptisterna, att en kristen inte bör delta i krig och krigstjänst eller vad som hör till detta.
Vår uppfattning stödjer vi inte enbart på vissa skriftställen utan på det att Jesu hela framträdande (vi skulle ju såsom kristna vara hans efterföljare) och anden i hela hans undervisning (det är ju av den vi som hans lärlingar skulle vara ledda) – är raka motsatsen till kriget med allt vad därtill hör.
Kristi undervisning förbjuder oss inte bara att döda, den förbjuder oss också att odla hat och använda våld. Och inte nog med detta: den påbjuder oss att älska – till och med våra fiender – be för alla människor samt övervinna det onda med det goda.
III
Skriften säger: ”Gud framställer sin kärlek till oss därigenom, att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare”. Alltså är det människan, som genom Kristi död blir försonad med Gud – inte tvärtom. Kristi utgivande är uttrycket för Guds kärlek till människan och avser inte alls att släcka Guds vrede, som riktar sig mot synden.
Kristi lidande är en följd av att han tog sig an vår sak och i kamp mot synden gjorde Guds vilja, men det var inte något strafflidande avsett att blidka eller tillfredsställa Gud. Då grunden till sådant prat är en vanföreställning om Gud, enligt vilken han var så arg, att han inte kunde bli till freds, förrän han fått se den oskyldiges blod rinna, kan det utan vidare betecknas som hedendom – kristendom är det i varje fall inte.
* Fribaptisterna är en av de tre rörelser som uppgick i det samfund som i dag heter Evangeliska frikyrkan. Texten är ett utdrag från olika avsnitt i boken Något om vår tro (1943), utgiven av Fribaptistsamfundet. Den är förkortad och lätt språkligt bearbetad.
All grafik i detta nummer av Samuel Bokenblom
