Det är torsdag kväll, solen skiner fortfarande genom de ljusgröna björklöven och storspovens karaktäristiska sång ekar över den stora sjön som ligger alldeles stilla och blank. Vår samhushållargrupp har sin första träff för året och lyckan är stor eftersom vi har blivit erbjudna att hämta hästbajs från grannen. Planen är att kärra upp så mycket vi kan till odlingsbäddarna längst till vänster, de som vi inte har odlat i så mycket ännu. Där är jorden kompakt och hård och det enda som egentligen trivs där är ogräs.
I de bäddar som vi flera år i rad har odlat råder en helt annan verklighet. Där är jorden mjuk och luftig och det är lätt att dra upp de rotogräs som har letat sig dit. Den största skillnaden är att vi har täckt jorden här under flera år medan vi odlat vår mat, mest med gammalt ensilage som vi fått av mjölkbonden i byn. Det har lockat till sig maskar och andra superhjältar som bryter ner det organiska materialet och drar ner det i jorden, vilket resulterar i näringsrik och mullrik jord, som håller växterna med syre och vatten. Vid växternas rötter bildas kolhydrater som gynnar bakterierna i jorden och de lockar i sin tur till sig svampar, vars mycel hjälper till att hålla strukturen i jorden och att transportera näring till växternas rötter.
Det är just det samspelet, mellan oss människor, växterna som ska föda oss fyra familjer i vinter och superhjältarna i jorden som är målet för vår samhushållargemenskap. Det är därför vi nu varvar hästbajs, gammalt ensilage, löv och gräsklipp på våra leriga och ogrässjuka odlingsbäddar. För att bjuda in till dans med jordens superhjältar i visshet om att de kommer att hjälpa oss att få den mest prima jord att odla vår mat i!
”Skapelsen ska nötas ner”
Man kan tycka att det borde vara självklart för oss som kyrka att gå före i klimatfrågan när vi fått i uppdrag av Gud att förvalta skapelsen. När man läser reaktionerna på klimatrelaterade artiklar i kristen press märker man dock snabbt att det är långt ifrån en självklarhet. Istället möts man ofta av en het debatt – med åsikter om allt från att kyrkan inte ska engagera sig i klimatfrågan till att klimatförändringarna inte ens skulle existera.
Att diskutera med någon som förnekar klimatförändringar eller åtminstone ifrågasätter människans roll i dem är svårt. Det vanligaste argumentet är att forskningen kring klimatförändringar är oenig, men faktum är att just klimatforskningen sticker ut genom sin ovanliga enighet: över 97 % av forskarna är överens om att förändringarna är verkliga och orsakade av mänsklig aktivitet.
Att många kristna ändå hyser tvivel verkar alltså inte bero på ovanligt djupgående kunskap i klimatvetenskap, utan snarare på en upplevd konflikt mellan klimatengagemang och kristen tro. Om man vill propagera för att kyrkan ska axla ledarskap i klimatfrågan är det därför i regel mer konstruktivt att ifrågasätta denna upplevda motsättning utifrån ett teologiskt perspektiv, än att ge sig in i en diskussion kring klimatförändringarnas vara eller inte vara.
I debatten dyker ofta följande argument upp mot att kyrkan ska engagera sig i klimatfrågan:
- Att “rädda planeten” går emot Guds plan om att skapelsen ska nötas ner och bytas ut.
- Klimatengagemang konkurrerar med kyrkans egentliga uppdrag- evangelisation.
- Klimatengagemang riskerar att slå över i avgudadyrkan.
Jag kommer att bemöta dessa argument i den här artikeln, men låt oss börja med själva uppdraget.
”…evangelium för hela skapelsen”
I Första Moseboken 1:26–28 säger Gud:
“Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden. Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne…”
Den här texten har genom historien tolkats som ett mandat för människan att exploatera skapelsen. Men ordet radha, som ofta översätts med härska, används i Gamla Testamentet främst om ett gott och Gudfruktigt styre – inte destruktiv dominans. Det hebreiska ordet säläm (avbild) användes ofta i främre orienten när man skulle avgränsa ett konungarike för att påminna om vem det var som styrde i riket och vems lagar som gällde där. Att vara skapad till Guds avbild betyder alltså inte att vi kan bete oss som vi vill, utan att vi fått ett speciellt uppdrag att påminna om vem Skaparen är och vem det är som gett oss uppdraget att bruka skapelsen på ett sätt som hedrar honom.
Detta tydliggörs i Första Moseboken 2:15:
”Herren Gud tog människan och satte henne i Edens lustgård att bruka och vårda den.”
Det uppdrag vi fick var alltså att bruka och vårda– inte att förbruka och förstöra. Det innebär ett “varsågod” till mänskligheten men också ett “stopp”. Gud har gett oss friheten att bruka jorden men bara under förutsättningen att vi gör det på ett sätt som gynnar den.
Nästa gräns som Gud satte för mänskligheten kommer direkt i versen efter. I Första Moseboken 2:16-17 står det såhär:
“Och Herren Gud gav mannen denna befallning: Du kan äta fritt av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö.”
Först fick vi alltså uppdraget att vårda skapelsen och därefter att underordna oss Gud. Det betyder såklart inte att det första uppdraget är viktigare än det andra, men det är intressant att notera hur väl de båda hänger ihop. Vad som hände efter syndafallet och vilka konsekvenser det fick för våra mänskliga relationer är väl känt inom kyrkan. Något vi pratat desto mindre om, men som Bibeln är tydlig med är de konsekvenser syndafallet får för hela skapelsen.
Som i Romarbrevet 8:20-21:
“Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen…”
Inom klimatrörelsen säger man att vi har känt till i fyrtio till hundra år hur människans handlande bryter ner planeten. Dessa mänskliga återverkningar som utarmar och exploaterar skapelsen har alltså förutsagts av Bibeln under flera tusen år! Och när världen nu börjar få upp ögonen för det som profeterats genom Bibeln kan vi som kyrka förstås inte tveka, då måste vi leda! Det är nu vi behöver passa på att berätta om det som är fortsättningen på den mörka berättelsen om det som just nu händer skapelsen. Det är nu vi behöver berätta hur livet redan besegrat döden och hur hela skapelsen fått upprättelse genom Jesu blod!
Att jorden kommer att nötas ut ska alltså ses som konsekvens av syndafallet– inte som ett uppdrag för mänskligheten att utföra. Som kristna är vi inte kallade att stå upp för synden utan för upprättelsen genom Jesu död på korset. Och den gäller hela skapelsen:
“Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen” (Mark 16:15)
Det finns alltså ingen anledning att välja mellan att engagera sig för klimatet eller att evangelisera. Möjligheten att förkunna evangelium finns tvärtom i vårt uppdrag att vårda skapelsen!
BNP-avguden
När klimatrörelsen hävdar att det är utsläppen som är problemet behöver kyrkan visa på en mer djupgående förståelse av situationen. För det är inte våra höga utsläpp som är själva problemet, de är snarare ett av symtomen på ett mer djupgående problem; nämligen att vi lever i en kultur där vi gett oss rätten att dominera och exploatera skapelsen. Och då inte bara djuren och naturen utan även andra människor, ja till och med våra egna kroppar, i vår jakt efter evig ekonomisk tillväxt. De miljömässiga, sociala och hälsomässiga problem vi ser runt om i världen är alla symtom på att vi glömt Guds uppdrag om att vårda skapelsen och istället tagit oss egna mål i form av en ständigt ökande BNP-tillväxt.
Vi hör politiker hävda att det vi behöver för att klara klimatkrisen är att ställa om till en grön tillväxt, det vill säga att vi ska kunna fortsätta vår tillväxt av BNP samtidigt som vi minskar vårt koldioxidavtryck. Problemet är att en så kraftig frikoppling mellan tillväxt och miljömål aldrig har kunnat visas. Hittills har effektivare teknik alltid lett till högre produktion, vilket gjort att miljövinsterna uteblivit. Tjänster och cirkulär ekonomi går inte att effektivisera på det sätt som krävs för en ständigt accelererande ekonomisk tillväxt. Det är endast fysiska produkter som kan ge den tillväxt som vårt ekonomiska system kräver och därför fortsätter västvärlden och i ökande grad resterande delar av världen att tillverka och konsumera mer och mer prylar, trots att vi inte längre behöver dem.
Problemet är alltså inte utsläppen i sig, problemet är att vi har glömt varifrån vi kommer och vad som är vårt uppdrag – att vi ska råda över skapelsen på ett sätt som ärar Gud. Vårt mål ska vara att bruka och bevara, inte att smörja hjulen för evig BNP-tillväxt. Allt vi gör kan förstås leda till avgudadyrkan om vi förlorar rätt fokus och riktning, men att avstå från att engagera sig i klimatfrågan på grund av ekonomiska skäl är alltså en minst lika stor risk för avgudadyrkan som att engagera sig i den. Jesus ställer upp ett tydligt binärt förhållande: du kan inte tjäna både Gud och Mammon. Som kristna behöver vi fråga oss var vi har vår lojalitet. Om vi vill tjäna Gud i världen, måste kyrkan visa på alternativ till det pengacentrerade tillväxtsamhället.
Istället för koldioxidhetsen
Klimatrörelsens tes om att det är utsläppen som är problemet har lett till målsättningen att vi ska minska våra koldioxidavtryck. Det är såklart viktigt att i det här läget fundera över hur vi kan förändra vår livsstil som människor, men att ha som mål att enbart minska är aldrig konstruktivt. I det här fallet leder det oundvikligen till en cynisk bild av människan. Koldioxidhetsen har till exempel lett till det man kallar “barnskam”, alltså antagandet om att det bästa vi människor kan göra för skapelsen är att undvika att föda barn. Detta är dock verkligen en sanning med modifikation. Människan är inte av naturen destruktiv, minns att vi är skapade till att bruka och bevara! Även om vi lever i en fallen värld har vi människor den förmågan djupt inpräntat i vårt DNA. Människor har ställt till mycket skada på den här planeten, men vi måste även komma ihåg att de platser på jorden som har störst biologisk mångfald är platser som brukas och vårdas av människor! Människan är skapad till att vara en del av landskapet och det är när människan lever i symbios med växter och djur som ekosystemen kan nå sin högsta vitalitet. Det vi saknar är kunskapen och förståelsen hur vi kan gå från att ha kraftigt negativa koldioxidavtryck till att istället ha stora gröna handavtryck.
Istället för att enbart fråga oss hur vi kan göra mindre skada behöver vi därför börja fråga oss:
- Hur kan vi tillgodose våra mänskliga behov på ett sätt som inte förstör utan snarare stärker de ekosystem vi brukar?
- Hur kan vi göra det på ett sätt som samtidigt bygger fred mellan människor?
Med tillägget för oss som kyrka:
- Hur kan vårt engagemang för skapelsen vittna om Skaparen?
För kyrkans klimatengagemang ska inte komma från tanken om att vi ska rädda världen. Det ska komma ur förvissningen om; varifrån vi kommer, vem som har skapat världen samt det uppdrag vi fått som människor att vara Hans avbild!
När vi avslutar årets första arbetskväll för vår samhushållargrupp är jag stolt, svettig, smutsig och lycklig och någonstans här känns det som att livet toppar. Det känns så tydligt i hela mig att det är det här jag är skapad för, att få vara en del av det livgivande samspel som föder den här planeten. Här, bland hästbajs, fågelsång, daggmaskar och i en tillitsfull mänsklig gemenskap finns svaret för mig på vad som är meningen med livet. Jag får bara tacksamt och ödmjukt ta emot och påminnas om vem som gjort allt detta möjligt!
All grafik i detta nummer av Samuel Bokenblom
