Jag har skrivit ännu en uppsats om kristen identitet. Efter min första uppsats skrev jag en artikel som publicerades här på Tungor av Eld (läs gärna den först för att förstå vissa begrepp jag använder i denna artikel), så jag tänker att vi fortsätter traditionen.
En respons jag fick på min förra uppsats och tungor-artikel var att det vore intressant att se hur det faktiskt ser ut i det levda livet. Därför är den levda praktiken utgångspunkten för min magisteruppsats. Jag har gjort tio djupintervjuer med olika frikyrkliga svenskar som är mer eller mindre aktiva på sociala medier. Intervjuerna fokuserade på hur deras användande av sociala medier påverkar dem och deras identitet. Resultatet var intressant, men jag kommer inte gå igenom det i detalj här. Vill ni ta del av det kan ni läsa uppsatsen eller en intervju med mig i Hemmets Vän. Framför allt kan ni lyssna till den Baptistiska Arbetareföreningen närliggande podden Aten och Jerusalem där jag intervjuas om uppsatsen.
Här vill jag skriva ner några tankar som uppstod i skrivandet av uppsatsen och i samband med samtalen efter att den publicerats: Kristna behöver bli bättre på att inse att livet online också är en del av livet med Gud. Vilka vi är och kanske framförallt vilka vi verkar vara där är något som vi i högre grad behöver låta Gud ha att göra med. Detta är en artikel som riktar sig till frikyrkliga och andra kristna som funderar kring hur de kan leva ett liv i profilitetens tidevarv.
Frikyrkliga svenskar och troligtvis de flesta västerländska kristna är i mitt tycke ganska bra på att se hur Gud relaterar till oss som äkta personer. Både i mina intervjuer och utifrån en generell vibe check uppfattar jag att många inom frikyrkan ofta relaterar sitt ”inre jag” till Gud. Det är tydligt att man vill att Gud ska ha med sitt innersta att göra och man vill vara så äkta och innerlig som möjligt inför Gud.
Likaså finns det inte någon brist på exempel om hur man uppriktigt kan relatera sina roller till Gud. Det finns otaliga böcker, artiklar och generella tyckanden om hur man bäst är en kristen förälder, make, kvinna, chef eller läkare. Däremot upplever jag att det saknas ett tänkande kring hur man bäst lyckas med sina profiler i relation till Gud. Förutom möjligtvis åsikten att man inte ska hålla på med profiler alls.
I mina intervjuer var ett återkommande tema att många av mina informanter kände sig ambivalenta till sociala medier. Många uttryckte en dubbelhet kring att vara aktiv där. Å ena sidan tyckte man att frikyrkliga behöver finnas och synas där som på alla ställen i samhället. Å andra sidan ansåg man att sociala medier hade haft en negativ effekt på frikyrkan. Man menade att det har varit splittrande på gruppnivå men också att det gör en själv splittrad och ofokuserad.
Vissa menade också att även om frikyrkliga borde synas på sociala medier så är det många frikyrkliga som visar upp den värsta sidan av frikyrkan på sociala medier och skrämmer bort människor från, i bästa fall, frikyrkan och i värsta fall från Gud. Jag tror vi är många som känner igen oss i detta. Kommentarsfälten på Dagens och framför allt Världen Idags facebookinlägg kan verkligen göra en mörkrädd.
Hur ska man då göra? Hur kan vi som frikyrkliga bäst finnas på sociala medier?
Ett första steg som lyftes av en av mina informanter var att aktivt välja praktiker som bön, läsning och bibelmeditation. Detta menade hen kan vara en hjälp att motverka den inre splittringen som orsakas av sociala medier hos många. Jag kan även tänka mig att om man är mindre benägen att inte brusa upp så kan det leda till att man inte skriver de värsta inläggen. Precis som det är bra att äta eller sova om man bråkar med någon så är det bra att stilla sig innan man skriver inlägg.
I samma anda nämnde en annan informant att hen försöker påminna sig själv om personen av kött och blod bakom och utöver Facebook-kommentarerna. Att kurera profiler på ett gott sätt är också att komma ihåg att andra är mer än sina profiler.
Båda dessa tips är goda och viktiga men de rör inte kärnfrågan: hur man faktiskt sköter sina profiler. En del av profiliteten som många av mina informanter redan använde sig av var att aktivt kurera sina målgrupper. Vissa nyttjade bara ”Close Friends”-funktionen på Instagram, vissa hade en offentlig och en privat Instagram och någon hade flera listor med noggrant utvalda snitt av sina vänner på Facebook – exempelvis en för kollegor, en för kristna kompisar och en för släkt och familj. Hur mycket tid man lägger på detta kurerande varierar men det är klokt att på något sätt tänka på och eventuellt begränsa vilka man vill ska ta emot ett visst budskap eller inlägg då det är enklare och mer rättvisande att skriva till en tydlig målgrupp än alla ens vänner på Facebook.
Men mitt huvudsakliga budskap är att som kristen är det gott att bjuda in Gud när man gör inlägg och kommenterar. Detta är inget banbrytande. Men jag tror det är alltför vanligt att man glömmer bort att leva sitt digitala liv inför Gud. Det innebär inte att man aldrig ska lägga upp någonting eller kommentera för man lever i den hemliga övertygelsen att Gud är en dörrmatta. Jesus var inte konflikträdd – han tog ofta fighten mot de med makt och han provocerade ofta alla inom hörhåll. Jag håller med mina informanter om att det är viktigt att vi finns, syns och hörs. Jag tror att vi med vår teologi och samhällsanalys har något viktigt att säga. Inte minst Det Glada Budskapet™. Men vi behöver välja våra fighter, vårt format och vårt forum.
För att kunna göra detta på bästa sätt menar jag att vi behöver lära oss och aktivt anamma profilitetens identitetstekniker och metaforer. Vi behöver se oss själva som konstkuratörer som visar upp särskilda, utvalda delar av vår värld för andra. För egen del har det gett mig en känsla av frihet att inte känna mig skyldig om jag inte för alla visar upp hela mitt jag hela tiden.
Vi behöver träna oss i andra-gradens observation och försöka förstå hur andra uppfattar oss och våra omständigheter. Det gör oss klokare med vad vi skriver och säger, och var vi gör det, baserat på vilka som skulle kunna läsa det.
Vi behöver också inse att människor kommer tolka allt vi gör utifrån de kategorier de sätter oss i. Om en icke-kristen vän ser mig skriva något hatiskt så kommer det påverka hur hon ser på kristna. Om en socialdemokratisk kompis uppfattar mig som socialdemokrat så kommer han tolka mina politiska inlägg utifrån hans uppfattning om “rätt” socialdemokrati. Det är frustrerande att bli satt i fack och dömd utifrån det men det kommer hända oavsett om man vill det eller inte. Därför är det bättre att agera med insikt om facken snarare än att hoppas att jag kommer undgå dem. Om man är riktigt skicklig så kan man medvetet nyttja de förutfattade meningarna som människor har och vända dem till sin fördel.
För att sammanfatta är min poäng att vi lever i en ganska profilitisk värld. Det är bättre att vara medveten om spelreglerna och agera med hänsyn till dem än att blint önska att världen vore annorlunda. Men när vi anpassar oss behöver vi som kristna också ta med oss Jesus in i hela detta liv. Som jag reflekterade lite lätt i Aten och Jerusalem-avsnittet: vår relation till Gud kommer begränsa hur uppriktiga vi är i våra roller, hur äkta vi är mot våra inre jag och hur långt vi kan tänka oss att gå för att lyckas med våra profiler. Det betyder inte att vi inte kan eller bör bygga identitet med de metoder som finns tillgängliga för oss.
All grafik i detta nummer av Samuel Bokenblom (förutom bilden på Bernie Sanders)
