Toyohiko Kagawa presenteras i den biografiska artikeln i detta nummer. Texten är hämtad ur Meditationer kring korset från 1936 och är förkortad och lätt redigerad. Boken är en översättning från den engelska upplagan. Den engelska upplagan är i sin tur en översättning från japanskan. Originalet kom ut 1932.
I
”Dessa äro de som följa Lammet, varthelst det går. De hava blivit friköpta ifrån människorna till en förstling åt Gud och Lammet.” – Upp 14:4
Ehuru Romerska riket rönt stark påverkan av den rörelse som utgått från Jesus, hade det dock ej tillräcklig motståndskraft, när det drabbades av en invasion av hunnerna, ett barbarfolk, som kom svepande fram från västra Kina. Då den kristliga kärleken visade sig oförmögen att övervinna barbarernas spjut, utarbetade kejsar Justinianus ett system av lagar som endast delvis erkände de kristna grundsatserna samt försökte sammansmälta kärlek och våld. Det moderna rättsväsendet är baserat på Justiniani lagar. I England till exempel antages kärleken som hemmets lag, och påverkar i viss mån rikets lag, men till och med i detta fredsälskande land härskar fortfarande barbariska rättsprinciper i förhållande till främmande nationer.
Hur kommer det sig att Europa, där kristendomen länge varit införd alltjämt tolererar krig? Det beror på att Europa endast till hälften är kristet. Kenneth Saunders sade en gång: ”Det finns mer än ett slags engelsmän; engelsmännen äro både sjörövare och änglar”. Alltsedan Justiniani dagar finna vi dessa båda element, kärlek och våld, inom lagar och sedvänjor i varje land som har ett utbildat statsskick. Världens nationer visa dubbla ansikten; från ena sidan sedda äro de änglar, från den andra djävlar. Vår tids nationer är Justinianska. Icke en av dem är alltigenom kristen. Tyskland, England och Amerika äro till namnet kristna, men en sida av deras värld företer en fasansfull tavla. I Japan ha vi ju också en liknande bild av fruktansvärda motsatser och inkonsekvenser.
Individerna hålla också kurs åt två håll. De mänskliga drifterna äro blinda. De vilja till nattklubben, till dryckeslaget, de vilja ”leva livet”. Det medvetna jaget vill lära känna Gud och vandra på hans vägar. Människan har dessa två tendenser inom sig, i sin natur. Paulus framhåller detta klart. Han kallar det jag som åstundar att likna Gud för ”den nya människan” och driftjaget för ”den gamla människan” eller ”den gamle Adam”.
Inom oss finnas alltså både driftjaget och det medvetna jaget. Slitna mellan dessa två ha vi det verkligen svårt. Liksom romarriket råkade i konflikter genom de båda stridiga elementen, så lida även vi därav och ha gjort föga framsteg sedan dess dagar. Sann kultur baseras på det medvetna själslivet och förkastar instinkternas blinda, hänsynslösa framfart. Det är därför jag försöker väcka samtiden till ett klart medvetande. Med detta medvetande vill människan likna Gud och Kristus, men drifterna ha hittills hindrat henne. I Västerlandet ha de båda tendenserna länge brottats.
Mitt i denna förvirring framträdde en ung man i den italienska staden Assisi. Han var ridderlig, vacker, begåvad, hade en mängd vänner och hängav sig åt idrott men också åt ett lättsinnigt liv.
Så tycktes han till en början bli en förlorad son, men redan tidigt vände han om och fattade ett fast beslut att aldrig mer giva vika för de blinda drifterna. Han kämpade tappert för att bliva ett Guds barn. Frans hette han, och han kallas nu allmänt för den helige Frans.
Han bemödade sig att efterlikna Kristi liv och försjönk i begrundan av Korset såsom kärlekens både djupaste och högsta symbol. Och det sägs att han på sin kropp bar korsets märken.
Hans inflytande blev stort […] Det sägs att ingen annan så grundligt genomträngts av Kristi levande kärlek som den helige Frans eller Franciscus. Buddhismen i Japan har rönt inflytande från honom. Nishida Tenko heter en japan som försökt efterlikna hans liv. Bland buddhisterna förtjäna särskilt att nämnas Shinran Shonin och Ryokan, som jämte andra tagit honom som förebild.
Vad var det som förvandlade denne självsvåldige yngling, som funnit dagarna för korta för att tillfredsställa hans åtrå efter nöjen och kraftutveckling, till en man som älskade naturen, som älskade svaga väsen som småfåglarna, som älskade framför allt människorna. Denna ädle personlighet var helt ett verk av Korset. Vi kunna spåra Guds nåd i en så genomgripande omvändelse. Gud give att även i våra dagar sådana omvändelser måtte inträffa!
Vi kunna begrunda Korset ur många olika synpunkter. Vi kunna däri se en social grundlag, ty det kräves offeranda för att samhället skall kunna gå framåt. Vi kunna se Korset från uppfostrarens synvinkel eller med hänsyn till dess inflytande på känslolivet. Den hänförelse Korset väcker är någonting underbart. När vi begrunda Korset och koncentrera hela vår uppmärksamhet därpå, vilken känsloglöd fyller ej då våra själar! Det är Korset som skänker styrka att uthärda sorg och lidanden. Det är Korset som drivet oss framåt och kallar oss till andlig kamp. Vi gripas av hänförd beundran, då vi spåra den livsplan som uppenbaras i Korset.
II
Blodet cirkulerar ständigt genom den mänskliga organismen; om där på något håll finns någon skada, så verkar blodet återställande. Vi kallar denna process anagenesis, den innebär att vi inom oss äga återställandets och förnyandets krafter likväl som tillväxtens. Det är blodet som utför deras uppgift. Om inom människovärlden inga individer åtoge sig blodets verk inom kroppen, så skulle utvecklingen avstanna.
Kärleken äger denna återställandets kraft; den utför blodets verk. I den kristna läran kallas dess gärning för Korset. Och det var blod som göts på korset. Det finns ingen tillväxt utan blodet och ingen möjlighet att bota kroppens skador. Men genom blodets inverkan kunna till och med svåra smittoämnen oskadliggöras och en försvagad kropp kan tilltaga i vikt. På samma sätt kunna själens svaghet och sjukdom botas genom kärlek.
Men vilken uppgift tillkommer nu dem som i samhällsorganismen representerar blodet? Det är deras åliggande att erbjuda sitt liv som offer i andras tjänst. Förutsätt att den äldste brodern i en familj för ett liderligt liv. Om då en yngre syster tar hand om broderns barn och helt stilla uppfyller hans plikter mot dem, så gottgöres hans fel, förlåtelse blir möjlig. Men en kärlek som ser till egen fördel har intet värde för samhället.
Eller tänk en arbetarförening, som gör ett misslyckat försök att tvinga arbetsgivarne till att bevilja vissa förmåner. Vid polisförhör förneka somliga all vetskap om saken. Men om alla medlemmar höll ihop – oberoende av om de besegrades, av hur illa de än behandlades, hur grymt de straffades – så skulle de utföra blodets funktion. Utan ett medvetet fyllande av denna uppgift, utan medveten villighet att gottgöra andras misstag, kan det inte finnas någon sann solidaritet.
Blodet cirkulerar tyst genom kroppen. Vår tids moderna människor äro icke villiga att spela blodets roll. Många skulle nog vilja tjäna samhället såsom dess ansikte. Alla nu för tiden vilja bli premiärministrar. De vilja gärna vara ”chef”, för det ena eller andra. Men om ingen är villig att på ett stilla anspråkslöst sätt gottgöra vad som brister hos andra, så kan inte ens ett hem hållas ihop. […]
I södra Kina är det sed att skynda bort från en döende. Detta bruk säges ha uppkommit av att i många fall människor hade blivit förgiftade och mördaren dröjt sig i sitt offers närhet, för att så snart döden inträtt tillägna sig värdesaker den förgiftade hade gömda under sin huvudgärd. Det skulle därför ha blivit sed att fly från en döende för att undvika misstankar. Men vi måste göra raka motsatsen. Vi måste försöka gottgöra andras brott, även om vi måste utgjuta vårt blod för dem. Om en man upptäcker att hustrun är en butikstjuv, måste han försöka förlåta henne och får inte övergiva henne. Augustinus sade att en man måste förlåta sin hustru till och med äktenskapsbrott.
Girighet är någonting för mig i högsta grad osympatiskt. Jag har satt igång arbetarrörelser för att hjälpa industriens proletariat och jordbruksarbetarna. Men – kapitalisterna äro också mänskliga varelser, och om de begå fel och misstag, så måste vi förlåta dem och göra vad vi kunna för att rätta de missförhållanden som uppstått därav. Samhället kan icke gå framåt, om vi ej äro villiga till en sådan inställning. Radikala grupper hota ofta att störta kapitalisterna, att ”göra slut på dem”. Såge de på dem med Guds ögon, så skulle de vara angelägna om att utöva ett gott inflytande på dem, de skulle känna sig ansvariga för deras frälsning.
Om en människa begår en synd, så smärtar det himmelens och jordens Gud. Därför måste vi sträva efter att förmå syndaren till sinnesändring. Så gjorde Kristus. Vi äro motståndare till kapitalismen, till de brott och synder den fört med sig, men den fritar oss icke från att gottgöra dess följder. Vi ha icke rättighet att stanna vid vår opposition och att kanske förklara att vi icke vilja ha några kapitalister i våra församlingar. Vi skola icke sätta oss till doms över dem, för att de syndat, utan just för deras synders skull måste vi försöka bidraga till deras frälsning. Detta är vår grundprincip vi måste utgå från i vår verksamhet.
Hur skulle det gå om blodet deltoge i en klasskamp? Om blodet skulle säga: ”Jag har inte lust att cirkulera i det för avskyvärda gamla huvudet, jag håller mig till fötterna.” Genom en sådan klasskamp skulle kroppen dö. Blodet måste cirkulera överallt utan undantag. Så är det också med kärleken. Tränger den icke in i alla samhällslager, bär det utför med nationen.
Jag förfäktar absolut varje människas rättighet till livsuppehälle, arbete, yrke. Den universella rätten till en människovärdig utkomst är för mig en självklar sak. Men om vi, som åtaga oss blodets funktion i organismen bliva uppmanade att deltaga i en allmän strejk här i Japan så skulle jag motsätta mig en sådan åtgärd. Människorna måste göras medvetna om blodet och dess helande verk. Vi äro delaktiga i denna offertjänst för samhället. Med det medvetandet i våra hjärtan att vi utföra blodets uppgift, måste vi villigt förlåta brott, även om de begåtts av dem som förtrycka oss.
III
Det var Kristi avsikt att fullgöra blodets uppgift inom mänsklighetens organism och att göra detta genom kärlek. Detta är Korsets betydelse och innebörden av bibelordet: ”Kristi blod renar oss från alla synder”. Vi måste fullfölja blodets renande verk genom att uppsöka de elända och förvillade i deras dagliga förhållanden. Brottslingar och fallna kvinnor ha anspråk på vår hjälp – återställande, helande lik blodets verksamhet – ända till dess all brottslighet upphör. Hos Gud finns en kraftkälla, evigt renande, befriande från skröpligheter, förnyande vad som blivit fördärvat. Kristus på korset är vår förebild. Han genomförde i sitt liv denna kärlekens gärning, som har sitt upphov hos Gud.
Tro på Korsets, på blodets kraft betyder att man hoppas på förlåtelse, därför att man tror på Guds kärlek. Om man verkligen förtröstar på kärleken, på Guds kärlek, om man önskar bli född på nytt och börja ett nytt liv, så får man förlåtelse genom Kristi blod, vilka synder eller brott man än må ha gjort sig skyldig till. Men de som blivit frälsta genom blodet måste sedan i sitt liv förverkliga blodets tjänst, de måste leva Korsets liv.
All grafik i detta nummer av Samuel Bokenblom.
