Om vi önskar förstå Trumps överlevnadsförmåga och fortsatta järngrepp över så mycket av det amerikanska politiska livet, så behövs något mer än faktakontroller av hans uttalanden eller fördömanden av hans beteende. Det som behövs är att vi förstår den känslomässiga struktur som hans politik representerar. Här är filosofen Martha Nussbaums tänkande av särskild vikt.
Nussbaum har i ett flertal böcker argumenterat för att det politiska livet inte drivs av förnuft allena. Demokratier lutar sig inte endast mot lagar och institutioner utan även mot de känslor som medborgare för in i det offentliga livet. Rädsla, ilska, avsky, skam, hopp och medlidande är inte något som kommer i andra hand i politiken. De tillhör politikens djupaste krafter. När de kultiveras väl kan detta offentliga känsloliv stödja det demokratiska livet. När de illasinnat manipuleras kan de fräta sönder det inifrån.
Detta är ett av skälen till att Trump blivit en sådan viktig politisk figur. Han utnyttjar inte bara politisk oenighet eller den politiska stamlojaliteten, han arbetar på nivån av offentlighetens känsloliv. För att vara mer specifik, han skapar en rädslans politik.
I The Monarchy of Fear beskriver Nussbaum rädsla som en primal och narcissistisk känsla vars rot är känslor av sårbarhet och hjälplöshet. Rädsla gör världen trång. Den gör komplexiteten svårare att stå ut med. Den söker omedelbar avlösning, ofta genom fantasier, aggression eller genom att lägga skulden hos andra. För Nussbaum blir rädsla till en politisk fara när personlig osäkerhet översätts till offentlig fientlighet. Medborgare slutar då att fråga sig vilka strukturella krafter som skapar deras lidande och fäster sig istället vid berättelser där tydligt identifierbara fiender bär skulden.
Detta är ett oerhört användbart ramverk för att förstå trumpismen. Trumps väg till makten bestod inte av att endast erbjuda lösningar. Det han erbjöd var en förfallsberättelse som gav rädslan en måltavla. Immigranter blev till invasionsstyrkor. Städer blev till kaoszoner. Journalister blev fiender. Politiska motståndare blev förrädare. Social förändring självt blev till ett existentiellt hot. På detta sätt blev en diffus oro över ekonomiska svårigheter, kulturella omvandlingar, rangordning bland raserna, normer kring genus och nationellt förfall kondenserat till ett politiskt drama om renhet mot ondska.
Nussbaum hjälper oss att upptäcka att denna dynamik inte är en tillfällighet. Rädslan söker kontroll. Den längtar efter en figur som kan återställa ordningen, straffa fienderna och sudda ut det mångtydiga. Detta är en anledning till att starke man-politiken har en sådan tjuskraft i demokratiska samhällen som redan är ängsliga, ojämlika och saknar tillit. Det Trump erbjöd var inte en demokratisk reparation av samhällets problem utan en känslomässig kompensation genom dominans. Hans löfte var att samhällets skador kunde övervinnas genom att de som, enligt honom, orsakat dem skulle identifieras och ställas till svars.
På denna punkt märker vi även hur Nussbaums arbete kring avsky och skam blir relevant. I böcker som Hiding from Humanity utforskar hon hur samhällen projicerar sin egen ängslan över sårbarhet, det kroppsliga beroendet av andra och sin bristfällighet på stigmatiserade grupper. Avsky är aldrig endast en privat känsla. Det kan bli ett politiskt verktyg där vissa märks ut som smittbärare och farliga eller att de befinner sig utanför vanlig mänsklig hänsyn. Trumps retorik har befunnit sig i just detta tonläge. Migranter beskrivs inte bara som politiska utmaningar utan som smittbärare. Motståndare har inte bara fel utan är äckliga, sjuka och korrumperade. Språk som detta är kraftfullt eftersom det berättigar exkludering samtidigt som det tillåter de som omfamnar det att känna sig starka, rena och hotade på en och samma gång.
Sannolikt skulle Nussbaum insistera på att denna känslomässiga ekonomi inte går att skilja från ett djupare misslyckande i den demokratiska kulturen. Liberala samhällen intalar gärna sig själva att goda institutioner är tillräckliga. Nussbaum, å andra sidan, har länge hävdat, särskilt i Political Emotions och Not for Profit, att det demokratiska livet kräver formering. Medborgare behöver lära sig att se andra som jämlikar. De behöver utveckla förmågan till kritisk reflektion, narrativ föreställningsförmåga och sympati. De ska inte endast utbildas för den fria marknaden utan för friheten.
Den amerikanska krisen går därför djupare än Trump. Trump uppfann inte rädslan, bitterheten och den sociala misstron som han nyttjar. Han fick i arv och intensifierade tillstånd som redan fanns där. Ett samhälle märkt av ojämlikhet, samhällelig ensamhet, rasmässig bitterhet, minskande tillit och en alltmer uttunnad offentlig kultur är sårbart för demagogi. Om människor känner sig övergivna, förödmjukade och osedda, kommer de att bli mer mottagliga för rörelser som ger löften om upprättad storhet genom exkludering. Rädslan blir en ersättning för solidaritet. Nationell tillhörighet blir definierad som motstånd mot fienderna snarare än byggd på ett gemensamt mål.
Det är, på grund av detta, att göra det för enkelt för sig att säga att de som röstat på Trump antingen blivit lurade eller motiveras av ekonomiska svårigheter. Nussbaums ramverk pekar i riktning mot något svårare och mer oroande. Människor är ofta obekväma med sårbarhet. Det är inte enkelt för oss att godta varken vårt beroende, våra gränser eller mångfald. Under påfrestning söker vi mental avlösning genom att projicera vår osäkerhet utåt. Vi tenderar att föredra berättelser där vårt svåra tillstånd har orsakats av andra, och att problemen kan redas ut genom att dessa andra besegras. Trump förstod instinkter som dessa bättre än många av sina motståndare och byggde en politisk stil kring det.
Samtidigt: en analys inspirerad av Nussbaum frånkänner inte Trumps kritiker behovet av reflektion. Det är inte tillräckligt att förkasta rädslan och samtidigt ignorera de materiella och symboliska skador som gör rädslan politiskt lättillgänglig. Många Demokratiska ledare har sannerligen misslyckats med att ta sig an storföretagens maktkoncentration, den prekära ekonomin, urholkade samhällen och den levda erfarenheten av att vara socialt övergiven. Naussbaum skulle dock sannolikt göra en distinktion av stor vikt här. Det är skillnad mellan att misslyckas med att behandla demokratisk sårbarhet och att aktivt använda det som vapen. Trump och stora delar av det Republikanska partiet har gjort det senare. Det har gjort rädslan till en metod.
Resultaten kan vi se överallt omkring oss. Rättigheter som har att göra med reproduktiv hälsa skalas bort med hjälp av ett språkbruk som präglas av ett moraliskt nödläge. Immigranter iscensätts som hotfulla spektakel. Utbildning tilldelas rollen som indoktrinering så snart som den utmanar givna hierarkier. Valförluster omvandlas till konspirationer. Domstolar, universitet, journalister och tjänstemän behandlas som fiender så fort de utmanar den politiska stammens vilja. Det offentliga livet blir genomdränkt av påståenden om att fara är allestädes närvarande och att endast förhöjd aggressivitet kan rädda oss.
Det som gör detta tillstånd särskilt farligt är, i Nussbaums mening, att rädsla sällan stannar vid rädsla. Den stelnar till ilska, förakt och till njutning över att förödmjuka. I boken Anger and Forgiveness varnar hon för politiska kulturer vars organiserande principer är vedergällning och sårad status. Trumpismen är genomdränkt i dessa begär. Den utlovar till sina anhängare, inte enbart skydd, men också upphetsningen att se fiender hånas, förödmjukas och underkastas. Grymhet blir ett äkthetens intyg. Att förödmjuka blir en form av tillhörighet.
Nussbaums filosofi pekar också bortom diagnosticerande. Hon är inte bara en kritiker av destruktiva känslor i offentligheten, hon är också en försvarare av det demokratiska hoppet. Ett värdigt samhälle måste, i hennes mening, skydda de förmågor som människor behöver för att leva med värdighet. Det måste reducera onödig utsatthet, stärka institutioner och utveckla former av utbildning som utvidgar sympati snarare än förkrymper den. Den måste lära medborgare att leva med komplexiteten snarare än att fly undan till fantasier om renhet och dominans.
Det kan låta väl optimistiskt i vår politiska tidsålder som präglas av spektakel och bitterhet. Men det utgör ändå kanske den tydligaste invändningen mot rädslans politik. Trumpismen livnär sig på att demokratin är känslomässigt utsvulten. Den frodas när människor inte längre tror att ett gemensamt liv vars organiserande principer är rättvisa, jämlikhet och ömsesidig respekt är möjligt. Alternativet är inte enbart hövlighet och bättre PR. Svaret är ett mer enträget arbete för att återuppbygga den demokratiska kulturen både på institutionernas och föreställningsförmågans plan.
Martha Nussbaum hjälper oss att upptäcka att den amerikanska demokratins kris inte enbart är konstitutionell eller valteknisk, den är moralisk och psykologisk. Den handlar om vad medborgare är rädda för, vad de älskar, vad de föreställer sig och vad de är villiga att göra med varandra i ögonblick av osäkerhet. Trump skapade inte dessa förhållanden. Men han har kommit att bli dess med framgångsrika politiska uttolkare.
På grund av allt detta kan inte kampen mot trumpismen vinnas med moralisk indignation allena. Kampen kräver att vi förstår de känslomässiga sår som livnär den, att vi vägrar göra folk till syndabockar vilket är en mekanism som göder trumpismen. Vi behöver återuppbygga en demokratisk kultur som är stark nog att motstå rädslans lockrop.
Det hoppfulla är att rädslan är kraftfull, men den är inte total. Demokratier kan motstå den när vanliga människor insisterar på solidaritet framför splittring, och när ledare väljer inkludering framför manipulation. Och det spelar roll även utanför USA, eftersom rädsla sprider sig över gränser. Om vi låter den spridas okontrollerat, infekterar den politik överallt. Men om vi bemöter den med medkänsla, tydlighet och demokratiskt mod, kan vi hindra den från att slå rot i andra länder också.
Nussbaum säger att motsatsen till rädsla inte är mod som står ensamt och starkt. Det är tillit, lek, den öppna handen. Det är viljan att inte förstå allt innan vi accepterar varandra. Det är det vågade språnget, knuffen i rätt riktning och att möta rädslan med rak rygg.
Översatt från engelskan av Anton Johnsson.
Grafik av Samuel Bokenblom
