Denna text är en förkortad och omarbetad version av ett kapitel i den vetenskapliga antologin Ostädade väckelser (Makadam förlag, 2023).
”Vem var egentligen Sibiakoffsky?” Den frågan ställdes till Expressens insändarredaktion i juni 1973. Den som frågade var Oscar Lövgren, en av de främsta svenska hymnologerna. Han hade i sin kartläggning av den frikyrkliga sångtraditionen stött på sånghäftet Jubeltoner, men inte hittat någon information om vem upphovspersonen, en K E Sibiakoffsky, var. Svaret han fick var kort och helt baserat på ett halvt stycke från den baptistiske kyrkohistorikern Gunnar Westins memoarer. Där berättade Westin hur han 1910 var predikant i och kring Malmberget och då kommit i kontakt med den efterlyste: ”En radikal kristen socialist med det judiskt klingande namnet Sibiakoffsky från USA hade varit där och fått folk i rörelse.” Detta är kanske inte fel, men ger inte hela bilden av denne Sibiakoffsky, som även tidigare framträtt som en märkvärdig person i den baptistiska frikyrkligheten.
Att Westins memoarer var den enda källan man lyckades gräva fram är inte särskilt märkligt. Emil Sibiakoffsky, som han oftast kallade sig, förekommer inte alls i historieskrivningen om den svenska väckelserörelsen. Det är inte helt orimligt att Sibiakoffsky saknas – någon central position inom den svenska baptismen intog han aldrig. Men han var heller ingen total outsider under den tid han var aktiv, även om denna var kort. Att rikta blicken mot honom ger alltså en intressant inblick i frikyrkornas verksamhet och position i samhället kring förra sekelskiftet.
För vid ett par tidpunkter på varsin sida om år 1900 framträdde Sibiakoffsky i Sverige som predikant, skribent och folkrörelseaktiv. Han var i Sverige från 1907 och några år framåt, då främst baserad i norra Norrland. Mellan 1889 och 1891 framträdde han dock längre söderut, först med bas i Östergötland och sedan i Göteborg, innan han första gången reste till USA. Förutom Jubeltoner gav han ut ett par tunnare böcker med textsamlingar, han skrev även politiska och religiösa texter i ett antal olika tidningar och tidskrifter.
Sibiakoffskys liv och verksamhet
Emil Sibiakoffskys bakgrund är något oklar, men han var förmodligen född 1866. De första beläggen för hans aktiviteter är från 1889. Då framträder han runt om i Götaland, med bas i Östergötland. Han predikar i missionshus och baptistkapell, exempelvis i Elim i Motala och i Tabernaklet i Norrköping. Från Linköping rapporteras i baptismens organ Wecko-Posten 1890 att Sibiakoffsky varit där och hållit väckelsemöten där över hundra personer kommit till tro. Men han deltar också i politiska möten och håller föredrag i nykterhetsföreningar.
Sibiakoffsky tillkännager efter ett tag att han ska flytta till USA, religionsfrihetens och den allmänna rösträttens förlovade land, och då anordnas en avskedsfest till hans ära i Norrköping. Där håller den mer kända baptisten August Källberg ett hyllningstal till Sibiakoffsky, där han bland annat nämner dennes ”stora förtjenster i fråga om nykterhetsarbetet”.
Avskedsfesten hålls i december 1890. Det kommer dock att dröja något innan festföremålet reser över Atlanten. Först uppehåller sig Sibiakoffsky en period i Göteborg. I en tidningsartikel från februari 1891 förklarar han själv varför Sverige fortfarande har ”den ’farlige’ predikanten inom sina gränser”. I Göteborg hade han nämligen funnit en ”utmärkt baptistförsamling med en utmärkt pastor” – den i baptismens svenska historia bemärkta Theodor Truvé. Truvé hade bett honom stanna och predika ett tag i Göteborg, och Sibiakoffsky utnyttjade den här tiden att lära sig engelska av Truvé, som studerat i USA. I Göteborg fick Sibiakoffsky chansen att träffa och intervjua Frälsningsarméns general William Booth, en intervju som trycktes i Eskilstuna-Kuriren och bland annat refererades syrligt i religionskritiska Social-Demokraten.
Parallellt med sina föredrag publicerade Sibiakoffsky texter i liberala dagstidningar. Detta fortsätter han med när han befinner sig i USA. Till tidningar som Eskilstuna-Kuriren och Norrköping skickar han rapporter, bland annat en entusiastisk skildring från en afroamerikansk friluftsgudstjänst. Emellanåt rapporteras i frisinnad press om hans liv i USA. Han är verksam som baptistpastor och redaktör men också som skyltförsäljare och tandläkare.
Under 1900-talets första decennium flyttar han en period tillbaka till Sverige, då längre norrut i landet. Det är den perioden som överlappar med Westins memoarer. Nu är Sibiakoffskys politiska hållning radikalare än tidigare. Han befinner sig långt till vänster, och här uppstår spänningar. Han ska ha varit populär i socialistiska kretsar i Luleå, samtidigt som hans baptism gjorde att han mötte motstånd från socialister som menade att han sysslade med vidskeplig humbug. Och på motsvarande sätt var hans radikalitet inte så omtyckt i frikyrkan. Sibiakoffskys verksamhet i Luleå baptistförsamling kring 1908 var en av anledningarna till att denna splittrades. Så småningom flyttade han tillbaka till USA och tycks ha levt där till sitt livs sista dagar; han är begravd i Monroe, Virginia, där han dog 1941.
Sibiakoffsky från talarestolen
Att väckelsen inte skulle nöja sig med det som gällde frälsningen och det eviga livet var en återkommande talepunkt för Sibiakoffsky – den kristna tron hängde för honom samman med engagemang i samhällets dagsfrågor. I hans textsamling Återljud från talarestolen blir detta tydligt. Han förmedlar här sitt budskap under tre rubriker: ”Från predikstolen”, ”Från nykterhetstribunen” och ”Från den allmänna talarestolen”. I första delen ligger tyngdpunkt på frälsning, evigt liv och baptismens företräden. I det andra avsnittet står nykterhetsfrågan i centrum, och tredje delen innehåller föredrag som bredare fokuserar på sedlighet och politik. Men ämnena är inte åtskilda. Sibiakoffskys hjärtefrågor förekommer genomgående: Mot klasskillnader och orättvisor; mot superiet och för nykterheten; mot fåvälde och för demokrati; mot militarism och för fred; mot statskyrkan och för full religionsfrihet.
Det inledande föredraget om den ”sanna kristendomens relevans” handlar till exempel om fred (”Må alla kristna protestera mot detta tyranni!”), om religionsfrihet (”Kristendomens upphovsman skulle helt säkert döma statskyrkan”), och om politiska reformer (”Kristendomen är demokratisk”). Avslutningsvis pläderar han just för det politiska engagemanget.
Hvarje medborgare bör vara politiker. Kristen, du bör vara det. Du bör bilda dig en uppfattning lika väl för jorden som för himmelen. Vi lefva för jorden lika säkert som för himmelen.
Sibiakoffsky menar att han fått utstå kritik för att han som kristen talar om politik. I förordet skriver han: ”Det anstår inte en kristen predikant att tala om fred, rösträtt m. m. har det hetat.” Samtidigt var baptismen på 1800-talet i allra högsta grad politisk, och Sibiakoffsky åsikter fanns inom baptismen och andra delar av väckelsen. I Wecko-Posten fann man regelbundet texter om religionsfrihet, nykterhet, utökad rösträtt och fred.
Kanske var det i stället Sibiakoffskys framtoning som upprörde. I en artikel i Skeninge-Posten klagar skribenten som hört Sibiakoffsky predika att hans verksamhet är ett brott med traditionen. Baptister ska fogligt och lämpligt framföra sina budskap. Så inte Sibiakoffsky, som uppträdde ”fräckt” och ”rått”:
Herr Sibiakoffskys hela uppträdande röjde deremot fanatismen, hat och gränslös ofördragsamhet. [—] Han dundrade, gestikulerade, skrek och väsnades, så att det hördes lång väg.
Därtill hade han, enligt artikeln, ett ofördelaktigt utseende som han försökte förhöja genom att ha en spektakulär frisyr.
Sibiakoffsky själv verkar dock ha tyckt om att han uppfattades som upprorisk. Han refererade till sig själv som ”farlig”, och upprorsmakare. I ett föredrag diskuterade han den italienske frihetskämpen Giuseppe Garibaldi, men menade att baptisternas sak var större än världsliga projekt som Garibaldis
Vi segra. Friskt framåt! Uppror, rebelleri! Samlens, gamla och unga, fattiga och rika, till strid mot dryckenskap och all annan last, mot kristen humbug och all annan lögn! Må alla, som hafva hjerta för sina medmenniskor, resa sig som en man. Gud välsigne oss!
Enligt skribenten i Skeninge-Posten ska Sibiakoffsky ha kallat barndopet en ”satanisk lögn” från ”Belzebubs innersta vrå” – onekligen ett uppskruvat språkbruk. Riktigt så hårda toner förekommer inte i Återljud från talarestolen men väl i andra texter av Sibiakoffsky
Bland fritänkare och antiklerikaler
Sibiakoffskys mest aktiva år i svensk väckelse och offentlighet sammanfaller i tid med några av de mest intensiva åren för det som brukar kallas fritänkande. Fritänkare var de som tänkte fritt i religiösa frågor, det vill säga sådana som vände sig emot den traditionella kristendomen. Men begreppet var brett, och skalan gick från dem som drogs åt unitarism, det vill säga en form av kristendom som förnekade treenigheten, till uttalade ateister. De väckelsekristna kallades inte fritänkare, utan var ofta bestörta över och starkt kritiska till den frambrytande otron. Samtidigt fanns det sådant som fritänkarna och de frikyrkliga var överens om. Framför allt gällde detta kritiken mot den statskyrkliga institutionen och kampen för religionsfrihet. Det fanns hos båda en ilska över att kyrkotillhörighet dikterades i lag och var sammanvävt med världsligt medborgarskap, snarare än att det hade att göra med frivillighet och personlig tro.
1890 startades en tidning på just det temat, den antiklerikala – kyrko- och prästfientliga – Ärkeängeln. Tidningen var inte nödvändigtvis antikristen eller antireligiös, men starkt kritisk just mot statskyrkan och dess representanter. Bland tidningens utgivare och tongivande skribenter återfanns liberaler och rösträttskämpar som Sibiakoffsky varit i kontakt med i egenskap av skribent i frisinnade dagstidningar. Och Sibiakoffsky enrollerades som skribent även i det här sammanhanget. Här står hans egen antiklerikalism och fientlighet mot statskyrkan i full blom. Oktobernumret 1890 inleds med hans text ”Den stora lögnen” som slår fast att statskyrkan är en ”lögnens institution”, och ”ett fördärfbringande välde som ska ramla för den sanna kristendomens predikan.” Barndop, konfirmation, kyrkans nattvard, prästerskap och biskopsdöme var enligt Sibiakoffsky obibliska och därmed fördärvliga. I nästkommande nummer återfinns texten ”Fly Kyrkan!” med likartad tematik. Sibiakoffsky uppmanar till att låta bli barndopet, som är att offra oskyldiga barn in i ”en molocksfamn”. Han talar om hur kyrkan utövar religiöst förtryck och om att ”Hvarje fader och moder, eller anhörig bör fostra barnen så, att de få afsky för kyrkan.” I en annan artikel skriver han att ”Prästen är inför nya testamentet en lögnens tjänare och statskyrkan är humbug.”
Ärkeängeln publicerde mycket och uppskattande om den då mest bemärkte fritänkaren, nämligen Viktor Lennstrand, en gammal missionsförbundare som tappat sin tro och i stället reste runt och stred för ateismens sak. Lennstrand hade startat organisationen ”Utilistiska samfundet” och en tidskrift – Fritänkaren, och även om han fallit något i glömska var han nog en av Sveriges mest (ö)kända personer under den här tiden. Just 1890 kom han i polemik med Sibiakoffsky.
Viktor Lennstrand genmäler i Östgöten på en text där den kände liberalen Isidor Kjellberg kritiserat Lennstrand. Kjellberg hade åberopat en predikan av Sibiakoffsky och därför handlar Lennstrands artikel främst om honom. Lennstrand tar fasta på hur Sibiakoffsky sagt att kristendomen kan omskapa individer och folk. Men, menar utilisten, var inte medeltiden – då kristendomen hade den största makten – mänsklighetens mörkaste tid? Vidare påpekar han att Sibiakoffsky i sitt föredrag framhållit några slutsatser som stämmer överens med hans eget fritänkande (nykterhet, religionsfrihet, antimilitarism, politiskt engagemang mot orättvisor och nöd, motstånd mot statskyrka), men inte en enda gång nämnt Jesus, som väl borde vara kristendomens centrum? Varför var Sibiakoffsky då ens kristen – han kunde lika gärna vara fritänkare och utilist?
Sibiakoffsky svarar veckan efter och håller med om att medeltiden var en mörkerperiod, ja rent av en ”helvetets glansperiod” då ”mörkrets makter” härskade. Men de som härskade på den tiden hade inte någon del i den sanna kristendomen, precis som fallet var med hans egen tids ”statskristendom”. Avslutningsvis bemöter han Lennstrands anklagelse om att han gjort Jesus perifer i sitt föredrag och menar att det var en orättvis kritik utifrån ett enstaka föredrag. Snarare understryker Sibiakoffsky att han ”tror och predikar att Jesus Kristus kommit i verlden att frälsa syndare”.
Avslutning
Emil Sibiakoffsky är perifer i den svenska baptismens historieskrivning. Det är inte att förvånas över, då han aldrig hann inta någon viktig position i Sverige och inte heller blev varaktig här. Hantillbringade största delarna av sitt vuxenliv i USA. Kanske var han också svår som person. I alla fall hade han en rebellisk och upprorisk sida, som nog stack ut även i den baptism som drev för tiden radikala frågor som demokrati och religionsfrihet. Här var en person som publicerade sig med fritänkare, ropade på uppror mot makten, åberopade Garibaldi, kallade präster för lögnens tjänare, manade folk att avsky statskyrkan – allt detta med en flamboyant frisyr. Att han sedan framträdde som socialistisk församlingssplittrare i Norrland bidrog nog ännu mer till att han heller inte riktigt passat in i den historia som nästan uteslutande är skriven av personer som själva hör till baptismen.Men han var ju faktiskt högst delaktig som väckelsepredikant under en kort period och hade kopplingar till mer framträdande baptister som Theodor Truvé och August Källberg. Härtill hade han en nära relation till en riksbekant rösträttsförespråkare som Isidor Kjellberg, kritiserades av den ökända fritänkaren Viktor Lennstrand och i arbetarrörelsens då största tidning Social-Demokraten, där han omnämns som en populär folktalare. Så den här rebelliske predikanten var nog där och då på sitt eget vis i linje med den bubblande kritiken mot det ”gamla samhället”. Han var delaktig i frambrytandet av en politisk och religiös modernitet, som där och då kunde ha tagit flera olika riktningar. Dem som tror att kristendomen handlar både om himmelen och jorden kan han nog fortfarande inspirera.
All grafik i detta nummer av Samuel Bokenblom
