Vart går du, EFK? – en guide till positionerna inför missionsdirektorsvalet

Frågan är kanske inte brännande, men valet av ny missionsdirektor för Sveriges tredje största frikyrkosamfund kan blotta vissa skiljelinjer. För den vars hobby är frikyrkliga falanger följer här en snabbskiss över dessa. För andra kan texten kanske fungera som en inofficiell och icke-auktoriserad (och möjligen ofrivillig) valguide inför stundande kongressbeslut.

Evangeliska Frikyrkan beskriver sin teologiska profil med fyra ord: evangelikal, baptistisk, karismatisk och missionell. I ett av grunddokumenten meddelas att dessa fyra områden är ”samlande” för rörelsen. Detta är väl, utan att ta i för mycket, något av en förenkling. Möjligen kan man också se de fyra orden som kännetecknande för olika positioner inom Evangeliska Frikyrkan. En tentativ genomgång följer.

De evangelikala

Första stopp i vår valguide: evangelikalerna. Redan här blir det rörigt. Evangelikal är ett av samtidens mest omtvistade ord, något som också märktes inför revideringen av EFK:s Tro- och självförståelsedokument för några år sedan. Om vi ändå ser detta som en av fyra positioner, måste vi benämna de evangelikalas två tämligen disparata undergrupper.

Den första av de två evangelikala undergrupperna kan man kalla den frikyrkliga folkkyrkan. Typexemplet här är några av EFK:s största församlingar, med välsmord musikverksamhet, stora levande ungdomsgrupper, låga trösklar, ofta en nybyggd lokal där kyrksal lätt kan omvandlas till multihall för uthyrning och ibland en medialt omskriven bejakande hållning till hbtq.

Den andra undergruppen av de evangelikala är fundamentalisterna. Det ska här inte förstås som ett skällsord, utan som en teologisk position med rötterna i den specifika skola som lärde att Bibeln var Guds ”verbalinspirerade” ord. Här fanns vissa fundament som inte fick ifrågasättas. Jona var verkligen en liten gubbe som klarade sig tre dagar inuti en fisk, jorden skapades på exakt sex dagar, det finns många tidstecken där ute och de är viktiga att tolka, homosexualitet måste vara en mycket allvarlig synd och så vidare. Denna position representeras idag bäst av EFK:are som driver blogg, är kommentarsfältsryttare eller arbetar som ledarskribent på valfri nationalistiskt orienterad kristen nyhetstidning.

Baptisterna

På ett sätt är ju alla i EFK baptister, på grund av praktiken med troendedop. Men om vi låter detta handla om ett mer specifikt synsätt så kan vi även här konstatera att baptistisk utgör en position, också den med två undergrupper. Det som är utmärkande för baptisterna är att de troligen ligger på en mycket ödmjukande sistaplats vad gäller numerär.

Den första undergruppen till baptisterna är åldringarna. De har varit med sedan John Ongmans dagar, i princip (han dog visserligen på 1930-talet, men ni fattar). Med sig har de värderingar om att församlingsmötet är något man alltid prioriterar, att den egna församlingen är viktig(ast) och att kyrkkaffe är något heligt. De är traditionalister, men inte på Världen idag-sättet. De har inget emot att någon piercad queer leder lovsången, så länge lovsång innebär att man sjunger ur Psalmer & Sånger (tidiga utgåvan).

Den andra baptistiska undergruppen är anabaptisterna. De läser gärna biografier om sedan länge avlidna pionjärer och när en viss bitterhet över att ännu ingen missionsdirektor valts som haft bakgrund i Fribaptistsamfundet (av de som hittills varit har tre vuxit upp i Örebromissionen, tre i Helgelseförbundet och en i Pingströrelsen). Anabaptisterna har ouppnåeliga ideal om hur församlingen borde vara och har troligen under perioder bott i kollektiv. Mission är ointressant innan vi får se sann Kristi efterföljelse i församlingen – vilket inte direkt ligger runt hörnet.

Karismatikerna

Praktiskt nog kan även karismatikerna delas in i två underkategorier, även om det ibland kan vara svårt att se skillnad på dem eftersom båda gör dig lätt besvärad genom att vifta med enfärgade flaggor under gudstjänsten.

Den första av undergrupperna är mjukisarna. Detta är anglofiler som reser lika ofta till England som du tar bilen till IKEA. I deras bokhylla står enbart böcker av anglikanska präster som sällan är iförda prästkrage och som alla har bytt ut sina kyrkors kalla stengolv mot mjuk, inbjudande heltäckningsmatta. Projektor har de brittiska förebilderna också monterat i koret, samt organiserar soppkök på lördagarna (obs! tryckt banderoll om detta utanför kyrkbyggnaden). Mjukisarna organiserar din församlings årliga 24-7-vecka och ser till att det finns möjlighet att inte bara skriva ner din bön på en lapp – du ska också kunna rita den.

Den andra subgruppen av karismatikerna är bönekrigarna. De tar i strategisk bön ansvar för hela nationen, vilket exempelvis innebär att de bär bördan att be för dina barns dagis, så att ungarna där inte ska tvingas leka med bilar ifall de fötts med snippa. Bönekrigarna kämpar för väckelse på alla områden och talar gärna om svärd, rustning och kamp i denna möda. De tar också sitt särskilda ansvar för att be för Israel och i alla samtal försvara Netanyahus mjuka och välavvägda specialoperation i Gaza.

De missionella

Slutligen kommer vi till de missionella, eller de missionsinriktade som de kallades förr. Detta är också deras särdrag, de är så utåtriktade att de envisats med att beskriva sin egen position med en anglicism som resulterar i skrikande rödmarkering om man använder Words rättstavningsfunktion.

Egentligen har de missionella minst tre olika undergrupper, men av omsorg till läsaren begränsar jag mig till två. Den första av dessa kan vi enkelt kalla evangelisterna. Det är inte en jättestor grupp eftersom den bara består av bibelskoleelever som delar ut flygblad på stan och lägger händerna på stressade köpcentrumsbesökare för att de ska få lika långa ben. Ibland gör de pannkakor i partytält och delar ut som nattamat till ganska druckna, men ofta oerhört pratsugna (men kanske mindre lyssnande), studenter.

Den andra undergruppen är utlandsmissionsvurmarna. Det är exempelvis de i din församling som personligen skött kontakten med någon missionsstation i Centralafrika så länge någon kan minnas. Ofta är deras fokus tudelat: de vill borra brunnar och de vill se till att det utbildas pastorer. Det finaste som finns är när det kommer segerraporter från församlingsrörelser som startats av EFK, men som nu drivs helt utan EFK-inblandning. I den här gruppen finns också en mer brokig skara som rymmer personer som tycker det var fel att EFK slutade vara huvudman för Diakonia och andra som bott i typ Laos djungel sedan 1971, med kanske lite oklart uppdrag men som ändå känns rätt sköna.

Avslutning

Vad betyder nu detta för valet av missionsdirektor? Choose your fighter? Jag vet inte exakt.

Jag tänker att det kan vara på sin plats att citera Rolf Nordström, den första missionsdirektorn för Evangeliska Frikyrkan. Han var också med när första sammanslagningen skedde, mellan Helgelseförbundet och Fribaptisterna. Då var somliga i Rolfs sammanhang oroliga att de knasiga fribaptisterna skulle smitta ner de övriga med sin knasiga teologi om att Gud inte kräver blodiga dödsstraff för att stilla sin vrede. Rolf lugnade de oroade och proklamerade sitt program för den nya rörelsen:

”Det måste vara högt i tak och ingen skall förnekas att förkunna sin övertygelse”.

Jag tror inte att han då anade hur profetisk – och möjligen svårrealiserad – den visionen var.