Toyohiko Kagawa (1888–1960) var en japansk missionär, evangelist, pacifist och socialreformator. Som en kristen ledare som varken var västerländsk eller vit blev han under mellankrigstiden en symbol för en radikal global kristendom. Som konvertit fick Kagawa ett starkt inflytande över missionsverksamheten i Japan. I en tid när de historiska protestantiska kyrkorna i Europa och USA präglades av interna splittringar och minskande medlemstal erbjöd han tröst. Samtidigt förebådade han den globala kristendomen som växte fram efter kriget.
Kagawa växte upp i Kobe, blev föräldralös som barn och kom tidigt i kontakt med kristna missionärer. Som ung studerade han teologi i Tokyo och Kobe, inspirerades av Tolstoj och utvecklade en stark pacifistisk övertygelse. Vid 21 års ålder lämnade han seminariet för att leva i slummen i Shinkawa, där han delade vardagen med de fattiga, vårdade sjuka och undervisade analfabeter. Erfarenheterna dokumenterade han i sociologiska studier och i romanen Innan dagen grydde, där han också beskrev en mystisk upplevelse under en svår sjukdomstid. Kagawa blev en produktiv författare med över 150 böcker och kunde försörja sig på sitt skrivande; två gånger, 1947 och 1948, nominerades han till Nobelpriset i litteratur.[1] Samtidigt engagerade han sig för sociala och politiska reformer: han deltog i kampanjen för allmän rösträtt, organiserade fackföreningar och bondekooperativ. Han fängslades kortvarigt för sina fackliga aktiviteter. Efter frigivningen inledde han stora evangeliska kampanjer i Japan och utomlands. Hans arbete med kooperativ, social rättvisa och fredsfrågor gjorde honom till en internationell symbol för kristen pacifism. Genom sitt breda kontaktnät och sin förmåga att förena tro med praktisk handling framstod han för många som en kristen motsvarighet till Mahatma Gandhi och en global röst för solidaritet och fred.
Under 1930-talet ökade trycket på kristna i det japanska samhället. Många japanska kristna hyste sympati för japansk imperialism och utvecklade sina egna tolkningar av ett japanskt imperium. Samtidigt blev det allt svårare att uttrycka avvikande åsikter, då den japanska regeringen blev mer repressiv och skärpte regleringen av de olika religiösa samfunden i landet. Kagawa fängslades igen 1940 efter att ha bett om ursäkt till Kina för Japans invasion i juli 1937. Japans förenade kyrka (Kyodan) bildades 1941 genom en sammanslagning av de protestantiska samfunden i Japan. Det fanns en ekumenisk vilja men det var regeringens krav att skapa en enhetlig protestantisk kyrka för att underlätta kontroll som var orsaken till att kyrkan bildades.
Kagawa deltog på världsmissionskonferensen i den indiska staden Tambaram i december 1938. Den protestantiska diplomatin i Asien hade kraftigt försvagats av Japans invasion av Kina i juli 1937. Konferensen samlade en rad kristna ledare och hade en ännu starkare representation från icke-västerländska länder än missionskonferenserna i Edinburgh 1910 och Jerusalem 1928.
Den spända situationen i världen kunde märkas i Toyohiko Kagawa framträdanden på konferensen. Kagawa, som då sannolikt befann sig på höjden av sin betydelse inom den kristna internationella scenen, höll ett tal om korsets budskap. I sitt framförande undvek han att beröra aktuella politiska frågor men betonade Kristi lidande. Liksom andra japanska kristna befann sig Kagawa i en känslig position. Hans hållning till japansk imperialism och militarism har i nyare forskning bedömts som ambivalent. Under hela 1930-talet höll Kagawa fast vid en pacifistisk hållning, vilket väckte misstänksamhet från den japanska regeringen.
Samtidigt som han vanligtvis undvek den mer nationalistiska retoriken som uttrycktes av mer högljudda japanska kristna nationalister, visade han ofta åtminstone ett formellt stöd för japansk expansion på ett sätt som inte enbart kan förklaras med regeringspåtryckningar. Under mitten och slutet av 1930-talet deltog Kagawa aktivt i jordbrukskolonier som japanska kristna etablerade i det ockuperade Manchuriet. Engagemanget drevs både av patriotiska idéer om imperiebyggande och av romantiska och religiösa föreställningar om att skapa en kristen bosättning i ett ”utlovat” och ”obebott” land.
Även om Toyohiko Kagawas tal undvek känsliga ämnen, gjorde hans närvaro vid missionskonferensen i Tambaram ändå intryck. Hans image som ”den japanska Gandhi” blev dock något naggad i kanten efter konferensen. Kagawa återvände inte omedelbart till Japan utan tog istället tillfället i akt att besöka den verklige (Mahatma) Gandhi. Under deras samtal tog Gandhi upp det sino-japanska kriget. Kagawa svarade kryptiskt att hans åsikter gjorde honom ”snarast till en kättare i Japan”, men han undvek att vidareutveckla sin ståndpunkt och vände istället frågan till Gandhi och undrade vad Mahatma själv skulle göra i hans ställe. Gandhi insisterade på att Kagawa borde ta ställning mot kriget offentligt.
Kagawas agerande under andra världskriget, särskilt hans medverkan i propagandasändningar från den statliga radiokanalen Radio Tokyo, väckte kritik. Mellan 1942 och 1945 medverkade Kagawa, på uppmaning av japanska myndigheter, som gästtalare i minst fem olika kortvågssändningar på Radio Tokyo riktade till amerikanska lyssnare. Att en person som var så välkänd som pacifist och förespråkare för universella kristna principer skulle samarbeta med den militaristiska japanska regeringen kom som en överraskning för många. Detta ledde till en tudelning i hans internationella anseende under efterkrigstiden, mellan dem som betraktade honom som en bedragare och dem som fortsatt beundrade honom som en möjlig ledare för ett framtida demokratiskt Japan. Dessa händelser, i kombination med framväxten av kalla krigets ideologi och den generella nedgången för den kristna internationalistiska rörelsen, bidrog till att Kagawas image förlorade sin internationella prägel. Efter kriget försökte Kagawa återupprätta sitt rykte i väst men radiosändningarna under kriget rubbade hans tidigare bild som en pacifist och kastade långa skuggor över hans eftermäle. Han förnekade inte sina antiamerikanska tal och hävdade att han inte hade något val. När rykten började cirkulera om att han skulle få en roll i den amerikanska ockupationen av Japan drog sig Kagawa tillbaka från politiken och återvände till sin roll som social evangelist. Han förespråkade att missionärer skulle återvända till Japan och predikade att kristendomen kunde hjälpa i bygget av en moraliskt rättfärdig nation.
I Sverige verkar Kagawas agerande under kriget inte ha uppmärksammats trots hans Sverigebesök i slutet av juni 1950. Då talade han i Immanuelskyrkan i Stockholm och på Vannebergamötet utanför Hässleholm om sitt liv och arbetet i Japan. Inom många kyrkor uppfattades Japan som ett land där kristendomen kunde få fotfäste efter kriget. Landet betraktades som en plats där missionsverksamheten kunde pröva nya metoder, med ekumenik och förankring i lokal kultur som ledstjärnor. Christian Century uppmuntrade samfund att sända missionärer under paraplyet av Japans förenade kyrka och Kagawa fick en ledande roll att fördela dessa. Men optimismen övergick i besvikelse och kristendomen hade inte samma framgång i Japan som i Sydkorea. De flesta samfund drog sig tillbaka från den förenade kyrkan och återgick till att konkurrera med varandra.
Idag ser vi, kanske tydligast i Ryssland och USA men också i andra länder, en framväxande kristen nationalism. Den kristna nationalismen betonar nationell identitet, makt och gränser. Kagawa representerade det motsatta: han betonade Kristus och kyrkans universalitet och en radikal tro uttryckt i socialt ansvar, solidaritet och fred. Även om Kagawa höjde sin röst mot 1930- och 40-talets militarism och nationalism i Japan, tystnade hans kritik när prövningen blev som hårdast.
Likt Kagawa lever vi i en tid av global upprustning och växande spänningar mellan stormakter. Kagawa förstod Gudsriket som en social verklighet och försökte skapa fred genom ett aktivt samhällsbyggande baserat på kärlek. Detta kan fungera som en motbild mot nationalismens lockelse: kyrkan bör inte stärka staten utan visa på alternativ och hela tiden predika och leva evangeliet om Jesus.
Kagawa visar att kristen tro rymmer potentialen att fungera som en motkraft till nationalism och militarism, samtidigt som hans egen historia visar svårigheten att stå fast när samhälleligt tryck och politisk verklighet blir övermäktiga.
[1] Kagawa nominerades även till fredspriset 1954, 1955, 1956 och 1960.
All grafik i detta nummer av Samuel Bokenblom
En reaktion på ”Vem var Toyohiko Kagawa?”