Min bror och jag chattar sent en kväll på Messenger som vi brukar göra. Vi hade snackat om Tim Kellers predikningar, hur Jesus trendar i Sverige och vad som ens är en äkta upplevelse i den hyperdigitaliserade värld vi lever. Mitt i allt detta frågade han mig om jag kunde skriva en artikel om “mission/white-saviorism”. Ouuff. Låter ju hur lätt som helst. Finns väl inga minor i det minfältet, eller hur? Jag antar utmaningen och känner mig sedd av min bror, tänk att familjens teolog tycker att jag kan ha något vettigt att säga om något. För hans tidskrift, none the less!
Välkomna. Jag, Jonathan, är 25-årig, vit och svensk, ett missionärsbarn turned missionär i Kapstaden tillsammans med min fru Anna. Jag är redo för slakten och tänker skriva lite om min upplevelse och mina perspektiv på white-saviourism och vilken roll hudfärg spelar som missionär i Sydafrika.
“Hur kan man vara vit missionär i ett land med tydlig historia av kolonialism och strukturell rasism?”
“Sydafrika är bland de mest kristna länderna i världen, behöver du verkligen åka dit?”
“Du vet väl att vad du än gör kommer folk fortsätta göra som de gör när du åker hem, du slösar din tid.”
“Du bara fortsätter med skapa sår i Jesu namn för att gynna dig själv istället för dem du påstår dig vilja nå. Precis som kyrkan gjort i århundranden.”
“Mission är endast propaganda som förtrycker lokala religioner, världsbilder och uttryck för andlighet.”
Saker som dessa har sagts till mig och min fru efter vi bestämde oss att flytta till Sydafrika. Andra av dessa påståenden har jag antingen sagt eller tänkt för mig själv de senaste åren. Tuffa frågor? Absolut. Värda att ställas? Kanske. Rättvisa? Det får ni avgöra. Likväl ställdes de och tog mig ut på en lång, inre vandring. Det började med en enkel kallelse till en plats, utan någon tydlig agenda mer än att följa Jesu kall och upptäcka vad hans hjärta brinner för. Med tiden och perspektiven som kommer med det zoomade jag ut och insåg att mina beslut och min mission här har långt större konsekvenser än jag först trodde. I hyperindividuella Sverige upplevde jag att man ofta endast behöver stå till svars för sig själv och sina egna handlingar. Det är helt uppåt väggarna att exempelvis behöva svara för sin släkts eller folkgrupps handlingar. Tanken att min folkgrupps historia rör mig personligen är inte ens den vanlig. Så funkar det inte riktigt här i Kapstaden. Jag är fotbollstränare i en township (eller community som Capricorn-invånarna föredrar att det kallas) i södra Kapstaden som bedriver fotbollsträningar för ungdomar mellan åldrarna 8-19, för att sedan ha bibelstudier och andra former av lärljungaträningsprogram. När jag besöker de områden där de flesta av våra fotbollspelare bor i så representerar jag många, många saker helt enkelt på grund av hur jag ser ut. När jag frågar mina spelare vad jag representerar är det rungande svaret,
“Coach, när vi ser dig så ser vi pengar. För alla vita människor är rika.”
“Du kan inte bo där vi bor, coach. Gangsters kommer råna dig. Alla kommer komma till din dörr och be om pengar.”
“Varför lämnade du Sverige för detta land. Jag hade gjort vad som helst bara för att flytta över gatan.“
Att vara vit i Sydafrika, vilket ca 8% av befolkningen är, betyder att vara rik. Det genomsnittliga vita hushållet har fem gånger högre inkomst än motsvarande svarta. Landets rikedom är starkt koncentrerad (76 %)till en liten , huvudsakligen vit elit (10%). Sydafrika anses vara världens mest ojämlika land, och det krävs ganska många fler artiklar för att förklara varför det är fallet.
Har situationen förändrats mycket sedan Apartheid upplöstes för 31 år sedan? Nja. Vad gör den vita befolkningen, både den sydafrikanska och utländska, för att jämna ut spelplanen? Mycket, men inte i närheten av tillräckligt mycket. Det sker för tillfället en massemmigration av vita sydafrikaner som flyttar till länder som hör till Samväldet, som Australien, Kanada och Storbritannien. Orsakerna är flera. Den utbredda arbetslösheten har börjat påverka även dem, det allestädes närvarande våldet (26 232 mord under 2024), att möjligheten till högre inkomst är bättre utomlands, men också för att de inte längre kan leva med sin “white guilt”. Det kan jämföras med den kollektiva skulden som Tysklands befolkning upplevde i decennier efter andra världskriget. De tycker helt enkelt att det är för svårt att ständigt bli påmind om skulden de vita drog över sig under Apartheid-åren.
Många vita har dubbla känslor: å ena sidan uppskattar de att bo i vad många resetidskrifter kallar världens bästa stad, å andra sidan möter de ständigt fattigdom och våld. Himlen på jorden för de få som har råd, helvetet för alla andra. Många vittnar om att de inte kan njuta av sin relativa rikedom när tiggare står vid alla trafikljus. Och hur de själva tvingas undvika vissa områden av rädsla. Trots detta är få villiga att betala ut rimliga löner eller engagera sig politiskt för att förändra strukturerna. Emigration framstår som enklare än verklig förändring.
Det är här jag och min fru kommer in. Två vita som utan tvekan var välsignade av vår okunskap om hela denna historia och kände tydligt och klart från Gud: “Kapstaden. Capricorn.” Jobbet var att genom att så bibliska sanningar och de värden Jesus står för i våra spelares hjärtan så skulle vi kunna se en förvandling på en samhällelig skala (vi börjar smått, jag vet). Handen på hjärtat, vi kom hit med väldigt få förutfattade idéer. Det enda vi hade var en djup, djup övertygelse om att vi skulle slå ner våra rötter här, att vi genom Jesus vägledning skulle bemöta behoven och spela en roll i att omvandla detta helvete på jorden till lite mer av himlen.
Vi har bara varit här i två år och gjort vår inre resa och även om det är en jämförelsevis kort tid, så känns det väldigt långt redan. Det har krävts väldigt mycket dekonstruering och omkonstruering av mitt inre liv för att få detta att fungera, och för att kunna ha ett hälsosamt yttre liv. Inget får en att inse ens inre rasism, stereotypa föreställningar och fördomar som att ständig finna sig själv vara en minoritet när man länge varit del av en majoritet. Eller när man kör genom ett av de områden våra vita sydafrikanska vänner varnat oss för, eller när man försöker luska ut vem i laget som är boven efter att ett par fotbollsskor återigen försvunnit från lagbussen. Jag skäms, men tankebanorna gick som ni kan föreställa er.
Vi har sett och hört om många missionärer som kommer hit med kameror i högsta hugg, redo att dokumentera för Instagram istället för att verkligen bemöta och tjäna människor. Jag ser det som tecken på min växande farhåga och tes att unga västerlänningar inte längre vet hur man skapar verkliga relationer eller hur man pratar med främlingar. Vi hör om vita “gangpastors” som går in och ut ur våldsamma townships med vittnesbörd om väckelse när de i verkligheten endast praktiserar handouts istället för att sträcka ut sina händer för hand ups. Vi välkomnar ungdomar på missionsresor från Europa som ofta behöver mer stöd än vad de kan ge. Den här typen av ytlig mission skapar lätt en bild av “den vite frälsaren” som jag tror skadar mer än den hjälper.1
Helt plötsligt ifrågasätter jag och Anna vår självklara kallelse och övertygelse att vi ska vara här. Är vi omedvetna White Saviours? Hur tar vi reda på det, eller åtminstone skyddar oss från att förvandlas till det? Borde inte jag bo i ett skjul för att visa Gud att jag är villig? (Och för att visa alla där hemma att jag är radikal för Jesus?) Om jag gör det kan jag då dö bort från mig själv, ta upp mitt kors, och följa honom?
Jag sitter här igen och tänker på ursprungsfrågan från min bror. Jag lägger märke till formuleringen: Mission/white saviourism. Är dessa numera synonymer? Jag befinner mig i en modern värld där det finns ett ytterst rimligt argument för att fler missionärer behöver sändas till istället för från Europa? Är mission för oss vita västerlänningar endast en självisk längtan att skaka av sig lite white guilt? Vi får åka ut i världen, vi får en skattefri inkomst tack vare hårt arbetande människors gåvor, vi får ta bilder i fattiga områden med fattiga barn (ni hör hur trött jag blivit på detta) och sedan åka tillbaka till villaförorten.
Frågor som dessa kan vara rimliga, men jag finner dem djupt oroväckande och skadliga. Ni ser att det finns väldigt många fällor och gropar att falla i, absolut. Men är svaret då helt enkelt att skaka av sig alla behov som, trots alla dessa diken, förblir? Denna slags whataboutism och soffklagomål kan enligt mig lätt resultera i att vi avsäger oss våra kallelser, möjligheter och förmåner att få betjäna Jesu avbilder i andra delar av världen. Ja, lokalbefolkning bör och kommer alltid förmedla de goda nyheterna bättre än främlingar kan i längden, och detta borde vi alltid uppmuntra och stötta med resurser och utbildningsmöjligheter. För att en väckelse ska vara sann och bestå måste den ha sitt lokala uttryck. Ja, som vit i denna kontext bör man rannsaka sig själv och sina motiv bakom varför vi gör det vi gör. Det är faktiskt ditt ansvar att rannsaka dig detta så att du inte medvetet eller omedvetet förstärker maktstrukturerna eller bilden av oss vita som är så djupt förankrade här. Hoppet är att denna process kan leda till en slags transformation inombords. Om man håller hårt nog i Jesus och omger sig med gott sällskap så kommer man komma ut på andra sidan närmare Jesus och med en ytterst genuin längtan att vara Jesu händer och fötter. Tillsammans med honom kan man älska sin nästa, på vägar och sätt man endast kunde drömma efter.
Det gynnade mig otroligt mycket att flytta hit utan någon annan agenda utöver min tro på att Jesus kommer visa vägen när vi väl är på plats. Mina föräldrar lärde mig ett tankesätt från sin tid i Mongoliet: Gör mission induktivt. Integrera dig med folket du vill nå. Studera och lär dig deras historia. Framförallt, spendera tid med dem med målet att låta ditt hjärta slå i samma rytm som dem. Lev och bli som dem. Ät många, många, många måltider med dem. Kom inte med en metodik eller modell som du tror kommer vara svaret på all misär eller alla problem, innan du ens ätit middag med dem och frågat dem vad deras problem och behov är, vad deras drömmar och längtan är. Hur kan jag tro att bara för att jag har resurser, utbildning och erfarenhet så är jag personen som dessa människor saknat fram tills nu? Såklart kan man vara vit och missionär, men precis som alla som följer Jesus, behöver vi fokusera och överlåta oss till orden i Romarbrevet 12:2:
och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom.
För mig har detta fått betydelse på djupet, både personligt och för vår mission här i Sydafrika. Det är en väg bort från mekaniskt eller självrättfärdigt handlande, och en inbjudan till verklig transformation. När vi håller fast och ständigt umgås med Jesus och låter vår tro vägleda både tanke och handling, kan vi bli medredskap i hans förvandlande kärlek. Det ger mig hopp och mod att fortsätta, även när utmaningarna känns övermäktiga.
Jag älskar mitt liv här på gränsen till Capricorn. Jag är djupt övertygad om att jag och min fru gör mer gott än ont genom att vara här. Varje dag får jag möta ungdomar som trots de ofattbart dåliga omständigheterna de lever under finner hopp om en bättre framtid både för sig själva och för sitt sammanhang. Gud har genom mitt ledarskap för dem, min vänskap och närhet till dem ödmjukat mig, utmanat mig och visat mig mina djupa och pinsamma fördomar som jag har gentemot andra. Han har visat mig att missionärer, från Europa, Afrika och Asien, fortfarande är en del av Guds stora plan om försoning för mänskligheten. Vi bär på ett arv och ett ansvar för det förflutna. Hur kan vi gottgöra den omätbara skadan kolonialism och strukturell rasism orsakat? Det bör finnas en fokuserad avsikt för det inre livet. Detta så att det inre kan förvandla det yttre. Det är en del av vårt kall som missionärer. Samtidigt behöver man leva genom tro och inte endast genom det vi kan se. Vi måste våga chansa, göra ovana saker (med sundhet) i tron att dessa yttre handlingar kommer förvandla det inre livet med. Förvandling sker inte i ett vakuum, utan i kombination av inre och yttre som ständigt formar varandra. Vi behöver alla låta vår tro prövas och förnyas. Endast då kan vi bli de äkta tjänare världen längtar efter—inte frälsare, utan medvandrare med Jesus och våra medmänniskor.
Det krävs integritet och en enorm mängd tid med de andra. Detta för att de inte längre ska vara de andra, utan min familj och mina vänner. De måste gå från att vara ett projekt till att bli mina symboliska och verkliga grannar. Detta är inte en enkelriktad väg: “missionär överlämnar kunskap och åsikter om Jesus till onådd person, person blir frälst, frälst person upprepar vad missionären gjorde”. Utan tvärtom: missionären blir förvandlad av den Andres sätt att leva och uppleva/tillbe Jesus.
Missionären upptäcker en kärlek för en Jesus som jag inte skulle lärt känna om jag endast hade stannat i mitt hemland, omgiven av folk som såg ut som mig och var som mig.
Om det är något ni kan ta med er från denna artikel, så är det det.
- Korta missionresor fyller definitivt en viktig funktion – även jag fick min missionkallelse genom en sådan. Men både långtidsmissionärer som tar emot teamen och reseledare behöver noggrant ompröva hur dessa resor är upplagda. Struktur, syfte och genomförande måste ses över för att undvika att gamla föreställningar och risker för att förstärka dem upprepas. ↩︎
All grafik i detta nummer av Samuel Bokenblom
